SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÄRPA snær3pa2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. -snärpa (i ssgn ängssnärpa, kornknarr); av ljudhärmande urspr. (jfr SNÄRP, interj. o. sbst.3, SNÄRPA, v.2)]
(utom i ssgn ÄNGS-SNÄRPA o. elliptiskt för denna ssg numera bl. mera tillf.) ss. benämning på fågel med snärpande (se SNÄRPA, v.2) läte. LfF 1897, s. 233 (om ett slags rallfågel). — jfr ÄNGS-SNÄRPA.
Ssg: SNÄRP-ART. (numera föga br.) art av fågel som har snärpande läte. Några argentinska snärp-arter, och bland dem i synnerhet ypecaha, måste likaledes här nämnas. LfF 1897, s. 233.
Spoiler title
Spoiler content