SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÄRRA snær3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Gotl.) snärra, banna, gräla; jfr d. (dial.), nor. snerre, visa irritation (vrede o. d.) gm att fnysa l. morra o. d., snärra, mht. snerren, prata, sladdra; av ljudhärmande urspr. (jfr SNARRA, SNURRA, v.)]
(i sht i vissa trakter) snarra (se d. o. 1, 2, 2 b). Har man någon Lust till Instrument som skärra, / Så kan en lustig Broms på Bas-Violen snärra. Runius (SVS) 1: 147 (1701). Det kommer små snärranden från sumpsnäpporna. Rosenius SvFågl. 1: 267 (1918). (Buskskvätthanen) lät höra ett ilsket väsande och snärrande läte. UNT 1924, julnr s. 10.
Spoiler title
Spoiler content