publicerad: 1981
SO sω4, sbst.1, f. l. r. (BtFinlH 3: 235 (1549) osv.); äv. (numera föga br.) n. (Mont-Louis FrSpr. 282 (1739), Högberg Storf. 6 (1915)); best. -n (G1R 25: 266 (1555) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -en (Grubb 138 (1665) osv.), ss. n. -et; pl. (numera föga br.) sor (BtFinlH 3: 235 (1549), Harlock (1944)) l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sör sö4r l. sœ4r (GripshR 1555, s. 14 a (: söör) osv.) ((†) soer Johansson Noraskog 2: 274 (i handl. fr. 1554), Broman Glys. 3: 190 (c. 1730); sö VgFmT I. 8—9: 85 (1554: söö)). Anm. Pl. av ordet ersättes numera vanl. av pl. av SUGGA.
Ordformer
(so (soo, szoo) 1538 osv. -su i ssg 1761 (: Quabbsu). sö- i ssg 1554 (: sögriser). sör (söör), pl. 1555 osv. söö, pl. 1554)
Etymologi
[fsv. so; jfr fd. so (d. so), ä. nor. so, fvn. sýr (nor. dial. su), fsax. sū (mlt. sū), fht. sū (mht. sū, t. sau), feng. sū (eng. sow), lat. sūs, svin, gr. ὗς, σῦς, (vild)svin, lett. suvẽns, gris, alban. thi, svin, gall. su- (i ssgn sutegis, svinstall), avest. hūš, svin, tochar. B suwo, svin; att vissa språkprov har neutralt genus torde bero på association med SVIN. — Jfr SUGGA, SVIN]
fullvuxet svin av honkön, sugga; jfr GRIS, sbst. 1. VarRerV 51 (1538). Till Erich dalekarl, att han förskicker till Kongzör två söör och 1 farre aff thet beste svineslag på Gripzholm. G1R 25: 590 (1555). En Soo är drägtig uthi 4 Månader, och grijsar uti then femte. IErici Colerus 2: 209 (c. 1645). Man målar icke det fula vackert. Man målar icke Fan — i morgonrodnans guld .. likså litet som en so i rosenrödt. Thorild (SVS) 3: 103 (1791). (Häxan vid häxkitteln:) Häll i, häll i / Blod af so, som slukat snål / Grisarna nio. Hagberg Shaksp. 9: 276 (1850). Bjuder du på så mycke bier ja kan dricka, ska du ha ditt pris för soen! Nilsson HistFärs 13 (1940). — jfr GALL-, GRIS-, MUNKA-, SLAKT-, VILDSVINS-SO. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Soo rörer gerna j skarne. SvOrds. C 2 b (1604). Här kommer iag, sa Soon. Celsius Ordspr. 1: 669 (1708). Skicka en so till Rom, kommer hem är so likaväl. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr: Men det är så: Skickar man en so till Rom, så är hon en so när hon kommer igen. Salje NattBröd. 167 (1968). Jag vet nog era funder, men fast son fått tryne i gärsgårn, så är inte sagdt att rumpan är så snart efter. Strindberg SvÖ 2: 168 (1883).
b) i jämförelser. Een degheligh quinna vthan tucht, är lijka som een soo medh itt gyllene span på näsonne. Ordspr. 11: 22 (Bib. 1541); jfr a. På hennes (dvs. den tillbeddas) Kinner måst bå' Roosz ok Lillior gro, / Fast Kijnbenen see vth, lijksom en skållad So. Lucidor (SVS) 125 (1669). Jag är galanter, / Full som en so. Bellman (BellmS) 4: 98 (1770). Ä ja levandes född, så ska ja väll leva, å inte ligga som en so å snarka bort min tid. Nilsson Bar. 100 (1934).
c) (numera bl. arkaiserande l. ålderdomligt) i förb. med ko; särsk. i uttr. betecknande att ngn äger både nötkreatur o. svin l. äger varken nötkreatur l. svin l. att ngn (praktiskt taget) ingenting äger l. att (nästan) allt fråntages ngn o. d.; i uttr. varken so eller ko äv. övergående i bet.: ingenting; jfr KO, sbst.1 1 d. Ingen huszman, then ther koo, soo, och någet annet till bohagz äger, .. (skall) effter thenne dag (osv.). G1R 13: 2 (1540). Effter thet uti sanning finnes, at hon så utfattigh ähr, at hon eger huarchen koo heller soo, .. fördenskull (osv.). NorrlS 10: 20 (1633). Dhe hafva koer och soer, som man plägar säga, at betalha medh. GotlArk. 1929, s. 40 (i handl. fr. 1665). En Fästning, som jag will låfwa hwarken so eller ko går igenom. Dalin Arg. 1: 289 (1733, 1754). Från bonden var tagen både ko och so. Moberg FörrädL 143 (1967).
d) i utvidgad anv., om svin (i ssgn SO-SVIN) l. om djur som ansetts likna en so; ss. senare led i ssgr; jfr KVABB-, MAR-, PIGG-, PINN-SO.
e) ss. beteckning på vissa mytiska väsen, tänkta ss. uppträdande i en sos skepnad; ss. senare led i ssgr; jfr GLO-, GLUFF-, GLUGG-, GRAV-SO.
f) mer l. mindre bildl. (jfr h), ss. starkt nedsättande personbeteckning; äv. om samhällelig institution o. d. At förestå Ämbet' äst tu een Soo. Chronander Bel. F 5 a (1649). Nu går den Soen inn och äter frukost, och jag stackare skal gå fyra Mihl. Lagerström Holberg Jeppe 6 (1735). Det är med en viss glädje jag vänder näsan mot norr, hoppandes att jag ej är den sista so, som rest till Rom. Bergman VSmSkr. 254 (1851); jfr språkprov c. 1880 under a. Så underligt var det icke, att landets egen rättsskipning, soet som skulle rannsaka galtens bett, ej kom särdeles långt med dem. Högberg Vred. 1: 113 (1906). Idun 1907, s. 649 (om flicka). — jfr GRÄV-SO.
g) ss. förled i ssgr betecknande växter som (på grund av lukt l. utseende l. mindervärdighet överhuvudtaget) satts i samband med grisar.
(g) -DÖDA. [växten har använts ss. botemedel mot svinsjukdomar] (†) växt av släktet Scrophularia Lin.; särsk. om växten S. nodosa Lin., flenört. Bromelius Chl. 104 (1694). Wahlenberg FlSv. 393 (1824; om flenört). —
-GRIS. (so- 1555 osv. sö- 1554) gris(kulting) av honkön, (ung) so. Sögriser 20 st:e. VgFmT I. 8—9: 85 (1554). 28 galter, 16 söör, 17 galtgrisar och 19 so-grisar. NorrlS 1—6: 337 (1905). Moberg Nybygg. 206 (1956). —
(g) -GRÄS. [jfr sv. dial. sostagg, vitgröe, tagelsäv m. m.] (†) växten Descurainia sophia (Lin.) Prantl (Sisymbrium sophia Lin.), stillfrö, dillsenap; jfr sofie-gräs. Franckenius Spec. C 3 a (1638). Juslenius 332 (1745). —
(g) -KRASSE. [benämningen beror möjl. på att växten luktar illa] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Lepidium ruderale Lin., gatkrassing. Franckenius Spec. E 4 a (1638). Nyman VäxtNatH 1: 343 (1867). —
(g) -LAVS-GRÄS. (†) benämning på ett slags lav l. mossa med medicinsk användning. Månsson Ört. 297 (1628). —
-LUNK. (vard.) lunk (se lunk, sbst.2 1) kännetecknande för en so, mycket trög lunk. Palmær Lustr. 65 (1848). —
(jfr f) -LYMMEL. (numera föga br.) starkt nedsättande: svinaktig lymmel o. d. SvTyHlex. (1851, 1872). —
-MAGE. [av t. saumagen, sos mage, bildl.: storätare, omåttlig l. orenlig l. snuskig person] (†) starkt nedsättande, om snuskig l. motbjudande person. Lucidor (SVS) 236 (1672). —
-MILLA, se d. o. —
-PATTE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spene hos so. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 449 (i handl. från 1618). —
-PULARE, m. [senare leden är avledn. av PULA] (numera bl. tillf.) ss. okvädinsord: man som har könsumgänge med suggor; jfr pula 3. VRP 1648, s. 315. —
-RYGG. rygg på so; äv. (vard.) ss. okvädinsord (jfr so f). Hiärne 2Hskr. 195 (c. 1715). Hör du, din sorygg, du har slagit Efraim! Strix 1903, nr 50, s. 2. —
-SKAFT. (i vissa trakter, vard.) ss. okvädinsord; jfr so f o. skaft, sbst.1 I 8. ”Det är din skull, ditt soskaft!” skrek hon. Bondeson Glimm. 20 (1892). —
(g) -STAGG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Nardus stricta Lin., stagg. Landsm. 1909, s. 84 (c. 1840; från Västergötl.). —
-ÖGA. öga hos so; särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl., bildl., om (bären hos l. från) växten Paris quadrifolia Lin. (vars svarta, klotrunda bär har ansetts likna en sos ögon), ormbär. Linné Vg. 62 (1747; från Västergötl.). —
-ÖRA. öra hos l. från so; särsk. (vard.) bildl., ss. nedsättande personbeteckning (jfr so f): kräk l. usling o. d. Wägner ÅsaH 164 (1918).
Spoiler title
Spoiler content