SOF, m.; anträffat bl. i pl. -er.
Etymologi
[jfr t. sophos, ä. eng. sophi, pl., lat. sophos, sophus; av gr. σοφός, av ovisst urspr. — Jfr FILOSOF, FILOSOFI, NOMOSOFI, PANSOF, PANSOFI, SOFIE-, SOFISM, sbst.1]
(†) vis person. Forntidens Skalder voro sjelfve Sopher, eller Vise. Det bibehölls bland dem länge en förmåga, att läsa Ordets natur-symbolik; den de, i helig hänryckning, tolkade och meddelade. Atterbom Siare 1: 222 (1841). Bremer GVerld. 6: 241 (1862).
