SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1981  
SOFISM sofis4m, äv. sω- (Sophi´sm ((med) öp(pet) o) Weste, såfi´ssm Dalin), sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes ordet äv. i den gr.-lat. formen sophisma (pl. -ata). Bergius Småsak. 6: 50 (i handl. fr. c. 1675: Sophismata). Rålamb 8: 81 (1691: Sophisma).
Ordformer
(förr äv. soph-, -isme)
Etymologi
[jfr t. sophismus, eng. sophism, fr. sophisme, lat. sophisma; av gr. σόφισμα, till σοφίζω, gör vis, undervisar (i medium: använder knep, handlar finurligt), till σοφός, vis (se SOF). — Jfr SOFIST, SOFISTISK]
1) argument l. resonemang av för sofister (se d. o. 1, 2) kännetecknande slag, (klyftig men) falsk slutledning (särsk.: avsiktligt vilseledande felslut), illa grundat påstående, skenargument, subtil l. spetsfundig (men ofruktbar) distinktion l. utredning l. spekulation, fall av spetsfundighet l. hårklyveri; i sht förr äv. om argument l. resonemang av för fritänkare l. villolärare kännetecknande slag; jfr SOFISTERI, SOFISTIKATION 1. Höpken 2: 614 (1760). (Vid de tyska universiteten) stod .. färdigheten i scholastiska strider i högsta anseende, men urartade öfverallt i 14:de och 15:de Seklet till de tomaste, onyttigaste och gudlösaste Sophismer. Broocman TyUnd. 1: 29 (1807). De så kallade Sofismerna eller bedrägliga sluten. Lindblom Log. 213 (1836). Stenius HelgKlost. 102 (1934).
2) tänkande som kännetecknas av en l. flera sofismer (i bet. 1). (A. v. Fersen) gick att i andra Länder pröfva sin kunskap: ännu blott en varsam åskådare, men desto vissare att genomse larfven som höljer menniskan, och reda sofismen som trasslar sanningen. AGSilverstolpe i 1SAH 5: 324 (1795, 1813). FinT 1932, s. 184.
Spoiler title
Spoiler content