SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1981  
SOFIST sofis4t, äv. sω- (såfi´sst Dalin), m.//ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. pl.-ändelsen -e
Etymologi
[efter mönster av gr. -αι, lat. ].
Lagerbring HistLit. 277 (1748). (förr äv. soph-) [jfr t. o. eng. sophist, fr. sophiste, lat. sophistes, sophista; av gr. σοφιστής, till σοφίζω, gör vis (se SOFISM, sbst.1). — Jfr GYMNO-SOFIST, SOFISTERI, SOFISTISERA, SOFISTISK] Schroderus Lex. 106 (1637).
1) (forntida grekisk) vetenskapsman l. lärare; utom i etymologiserande framställning numera bl. om var o. en av de lärare som på 400-talet f.Kr. vandrade omkring i de grekiska städerna o. gm samtal o. föreläsningar (mot betalning) meddelade undervisning i olika ämnen (i sht i filosofi o. retorik) o. därvid spred subjektivistiska åsikter inom kunskapsteori o. etik o. som av sina motståndare beskrevs ss. fallna för falska slutledningar, skenargument o. hårklyverier o. ss. sedeförstörande (stundom äv., övergående i 2, om forntida grekisk lärare l. skriftställare som uppfattas ss. en efterföljare av dessa lärare). Högt uplyste Männ åch Sinrike Sophister, / Där till (dvs. till läran att jordens inre är glödande) ha lagt dän grund såm aldrig nånsin brister. IBörk (1693) i VSocLdÅb. 1947, s. 64. Sophisterne skämde efter hand både den sunda Philosophien och den manliga och kärnfulla wältaligheten. Eberhardt AllmH 1: 174 (1766). Höijer 3: 358 (c. 1810; i pl., om grekiska lärare i det forntida Rom). Den förste i sofisternas rad var Protagoras från Abdera. Henrikson AntikHist. 1: 114 (1958).
2) person som omfattar läror som utgör l. liknar sofisternas (i bet. 1) l. som argumenterar på det sätt som ansetts kännetecknande för dessa; numera i sht om person som ägnar sig åt (klyftiga men) falska slutledningar l. skenargument l. hårklyverier; i sht förr särsk. om fritänkare l. villolärare. OPetri 2: 143 (1528). Sophisten blir snart Atheist, / Sen' the hwar annan hafwa kyst. Scherping Cober 1: 267 (1734). Alla logiska deduktioner, med hvilka nu som förr sofisten kan bevisa, hvad han vill. Brand 1905, nr 6, s. 4.
Ssgr: (1) SOFIST-LÄRJUNGE. (om forntida grekiska förh.) om lärjunge till en l. flera sofister. SvUppslB 25: 565 (1935).
(1, 2) -TUNGA. Östergren (1943).
Avledn.: SOFISTERA, v. (†) till 1 o. 2, = sofistisera. Leijonhufvud Minnesant. 136 (1837). Topelius Dagb. 4: 98 (1839).
Spoiler title
Spoiler content