SOL sol4 l. så4l, sbst.2, l. SO så4, sbst.2, n.
Ordformer
(so 1864 osv. sol 1645 osv.)
Etymologi
[jfr t., fr. o. it. sol, eng. sol, so(h); bildat av första stavelsen i lat. solve (imper. av solvere; se SOLVENT), vilket ord inleder den femte halvversen i den medeltida hymn (citerad under FA) som ligger till grund för tonbenämningarna vid solmisation; formen so är antingen direkt ombildad av sol i analogi med övriga tonstavelser (som alla består av två bokstäver) l. utvecklad ur nämnda form i förb. med åtföljande la (se LA, sbst.1) gm att stavelsegränsen kommit att förläggas till position omedelbart efter vokalen. — Jfr SOLFA-, SOLMISERA]
mus.
1) (i skildring av ä. förh.) benämning på hexakordets femte ton i den medeltida solmisationen. Solmisation, (dvs.) den metod att inlära de musikaliska intervallen, som tillskrifves Guido från Arezzo, och som indelar tonsystemet i tre sextoniga skalor eller ”hexakord”, hvari de sex tonerna benämnas ut re mi fa sol la. NF 15: 57 (1890). I hexakordet c-a angavs tonerna med ut, re, mi, fa, sol, la. BonnierKL 10: 1172 (1936).
2) stavelse varpå den femte tonen i den vanliga sjutoniga durskalan sjungs vid skal- l. sångövning vid solfège; äv. om l. ss. tecken för denna ton. IErici Colerus 1: 387 (c. 1645). Det (är) af största wigt för .. (en sångare) att icke låta höra något, som icke är af den möjligast wackra egenskap. Martin har sitt fa, Elleviou sitt sol att bewaka. JournLTh. 1813, nr 68, s. 4. Man begagnade (i engelska skolor) solfametoden och i hvarje klass hängde en af mr Curwens s. k. ”modulatorer”, d. v. s. en efter detta system med olika stilar tryckt tonskala do, re, mi, fa, sol, la, ti, do. Beyer Sång. 48 (1887). Sol .. (dvs.) femte tonen eller dominanten. Därs. 53. (Beteckningen) ”musikalisk ramsa” för solmisationen må väl godkännas, eftersom den ofta används som övningsramsa, exempelvis i ”Sound of Music”, där Julie Andrews sjunger med barnen ”do-re-mi-fa-so-la”. SDS 1975, nr 282, s. 53.
