publicerad: 1982
SOLITÄR sol1itä4r l. så1- l. sωl1- l. sω1-, l. -æ4r, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. i bet. II 1 m.//ig., i bet. II 2 m. l. r., i bet. II 3—8 r. l. m., best. -en, äv. -n, pl. -er
Ordformer
(förr äv. -air(e))
Etymologi
[liksom t. solitär o. eng. solitaire av fr. solitaire, av lat. solitarius, till solus, ensam (se SOLO)]
I. adj.: ensam(stående) l. enstaka (se d. o. 2) l. isolerad; som kännetecknar den som lever ensam l. isolerad; äv. om läge: avsides, enslig. Sahlstedt (1769). Herr Prof. uppgift om hålen i retina är mig alldeles ny. Tillåt mig att fråga, hvar dessa hål sitta och om de äro solitära. Retzius BrFlorman 42 (1826). Min käre Sven. Vad du alltid måste hålla på, det är ditt solitära liv: ensamheten i det stilla rummet. Lidman Vällust 154 (i handl. fr. 1906). Huset (dvs. Skedevi herrgård) fick .. det dominerande, solitära läge, som det nya natursvärmeriet krävde. Selling SvHerrg. 305 (1937). — särsk.
a) zool. om djur (i sht insekt): som lever ensam (utan att bilda samhällen); äv. om utvecklingsstadium: varunder djur lever ensamt (utan att bilda samhällen); äv. om djurs levnadssätt: som kännetecknas av att individerna lever ensamma (utan att bilda samhällen); äv. ss. adv., i sådana uttr. som leva solitärt, leva ensam (utan att bilda samhällen); motsatt: samhällsbildande (se d. o. 2) l. social (se d. o. 2); jfr II 2 a. VetAH 1793, s. 239 (om uv). De sociala steklarna, hvilka .. enligt .. (evolutionsteorien) uppkommit långt senare än de solitära, erbjuda oss (osv.). Reuter LägrDjSjälsl. I. 1: 91 (1886). Ett solitärt lefnadssätt. VetAÅb. 1904, s. 129. En eljest samhällsbildande (bi-)art kan återgå till det solitära stadiet. 2NF 26: 166 (1917). FoFl. 1954, s. 150 (ss. adv.).
b) om växt: som lever ensam (utan att bilda bestånd l. samhällen), fristående; numera bl. (trädg.) om odlad växt (i sht träd) o. företrädesvis ss. ssgsförled; jfr II 3. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 13 (om ett slags grönalg).
II. sbst.
1) (i sht i vitter stil) person som lever ensam l. trivs med att vara ensam, ensling, enstöring. MoB 2: 156 (1798). Jag är en solitär och hade svårligen kunnat sitta i en folksamling 3 gånger om dagen (för att äta). Strindberg Brev 8: 179 (1891). Ekelöf i 3SAH LXVII. 1: 35 (1958).
2) zool. om djur.
a) (numera mindre br.) djur som lever ensamt (o. icke bildar samhällen); jfr I a. Östergren (1943). Collinder SvOrdhjälp 109 (1968).
b) [av det nylat. artnamnet solitaria, möjl. eg. en ombildning (under anslutning till lat. solitarius) av det av de infödda på Rodriguez om fågeln använda ordet sotilicairi] (numera föga br.) solitärfågel. Gravander Buffon 3: 125 (1806). 3NF 5: 1266 (1926).
3) i sht trädg. växt som växer fristående; särsk. om prydnadsväxt som avsiktligt plantera(t)s fristående; jfr I b o. PARADÖR 3. HbTrädg. 8: 82 (1884; om prydnadsväxt). (I strandregionens skogsvegetation) spelar eken den förhärskande rollen. Än i ståtliga solitärer, än i slutna bestånd. TurÅ 1911, s. 60. Siwertz Förtr. 232 (1945).
4) slipad ädelsten som infattats ensam l. som utmärker sig gm att vara ovanligt stor o. vacker; särsk. om briljant som väger minst en karat. MinnSvNH Bih. 1: 93 (1790). En högst dyrbar snusdosa med infattade solitärer och briljanter på locket. VittAMB 1872, s. 32. En diamantring med en solitär, stor som en tvåöring. Lagergren Minn. 9: 390 (1930). — jfr BRILJANT-SOLITÄR. — särsk. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om ngt som är av ovanligt hög klass o. mer l. mindre enastående i sitt slag. (Cavallin o.) Lysander 76 (1856). Förvisso skapar .. (möbelkonstnären H. J. Wegner) stundom solitärer, som verkligen kostar pengar, men den väsentliga delen av hans produktion omfattar en högklassig standardvara inom ekonomiskt räckhåll för gemene man. SvD(A) 1962, nr 251, s. 5.
5) (†) i sg. best., ss. benämning på en grupp stjärnor som förr räknades ss. en särskild stjärnbild (mellan Jungfrun o. Vågen). Dalin (1871).
6) (†) i uttr. solitär på fyra man hand, om kadrilj (se d. o. 5) varvid var o. en av de fyra deltagarna spelar ensam mot de övriga; jfr SOLO I c α, II 3. Lindskog Spelb. 48 (1847).
7) (föga br.) om kort som vid kortspel köps (se KÖPA 2 b) ensamt. Köp kort, sa han hest (under pokerpartiet). — Nå! En solitär, om jag får be! Delblanc Nattresa 122 (1967).
8) tidsfördriv avsett för en ensam person; särsk. om spel spelat på ett bräde försett med ett antal hål i vilka finns pinnar som tas bort enl. vissa regler till dess endast en pinne l. en i förväg bestämd kombination av pinnar finns kvar (äv. om modifikation av detta spel där hålen ersatts av fördjupningar o. pinnarna av kulor l. där brädet ersatts av ett dambräde o. pinnarna av dambrickor). Norman GossLek. 180 (1878; med pinnar). Hagdahl DBäst. 176 (1885; med kulor). — jfr DAM-SOLITÄR.
(II 8) -BRÄDE. bräde avsett att spela solitär på; jfr -spel. Franskt solitärbräde. Wilson Spelb. 188 (1888; under bild). —
(II 2 b) -FÅGEL. zool. den numera utdöda (förr på ön Rodriguez i Indiska oceanen levande) fågeln Pezophaps solitaria Gmelin; jfr solitär II 2 b. 4Brehm 8: 7 (1926). —
(I b, II 3) -GRUPP. trädg. enstaka grupp bestående av tre solitärexemplar (vanl. av högväxta träd). HbTrädg. 8: 82 (1884). —
(II 8) -SPEL. spel (ss. tidsfördriv) för en ensam person; företrädesvis konkret, om anordning (spelbräde med tillbehör o. d.) för sådant tidsfördriv. 15 Solitär spel med kulor. BoupptVäxjö 1880. Beckman Främl. 5 (1885). —
Spoiler title
Spoiler content