SOLSTITIUM solstit4sium, äv. 0302, n.; best. -iet, i best. anv. äv. utan slutart.; pl. -ier.
Etymologi
[jfr t. solstitium, av lat. solstitium, sommarsolstånd, av sol, sol (se SOL, sbst.1), o. ett sbst. bildat till perf.-stammen av sistere, stanna, reduplikationsbildning till stare, stå (se STÅ). — Jfr SOLSTICE, SOLSTITIAL-]
astr.
1) solstånd. Om möieligit wore att M. Joan Pering kunde i hastighet resa up til Torne .., emedan nu Solstitium är ok han kunde hinna dijt medan än Solen woro hela natten uppe, så (osv.). Rudbeck Bref 319 (1687). Stenfelt (1920).
