SPAR- spa3r~.
ss. förled i ssgr.
1) sparsam (se d. o. 1); kräsen l. kräset.
Ssgr: (1) SPAR-SMAK. (†) eg. om smak som ngt får då man vid tillagningen är sparsam med goda ingredienser o. d.; anträffat bl. bildl., i fråga om litterärt verk o. d.: torftig karaktär l. dyl. Wexionius Sinn. 4: D 2 a (1684). —
(1) -SMAKAD, p. adj. kräsen (se d. o. 2), nogräknad; i sht bildl., ofta liktydigt med: kräsen (se d. o. 3), granntyckt l. svårtillfredsställd o. d. (med sakligt huvudord: som röjer l. uttrycker sådan egenskap); stundom med bestämning inledd av prep. på. Jungfrun är sparsmakad på friare. 2VittAH 19: 65 (1836, 1850). Biertapparen, snickaren och skräddaren sutto där som tre stumma bisittare. Den förstnämnde .. läppjade blott på sitt glas, ty han var sparsmakad när det gällde öl och gillade ej malmöbieren. Nilsson Bokh. 154 (1937). Det litterära arvet har gjort islänningen sparsmakad. SvD(A) 1959, nr 81, s. 26. Därs. 1977, nr 91, s. 9 (om koral). —
(2) -STRÖDD, p. adj. (numera föga br.) glest l. sparsamt strödd; särsk. bildl.: sparsamt förekommande, sällsynt, ovanlig. Ödman UngdM 2: 31 (1876, 1881; om undantag). Att det vackra nu blir mer och mer sparströdt är ett tecken, att ni närmar er gränsen till Medelpad och snart skall lemna det sköna Helsingland bakom er. Dens. VårD 2: 77 (1883, 1888). —
(2) -SÅDD, p. adj. sparsamt sådd, tunnsådd; äv. bildl.: sparsamt förekommande, sällsynt, ovanlig. SvGeolU C 57: 20 (1883; bildl.). Här har linet varit alltför sparsått. Östergren (1944). —
(2) -VUXEN, p. adj. (i sht med prägel av fackspr.) om skog o. d.: glest (o. långsamt) vuxen l. växande. TurÅ 1963, s. 159.
