[fsv. spar (i bet. 1 (i ssgn O-SPAR) o. 2); motsv. d. dial. spar, fvn. sparr, nor. dial. spar, mnl. spaer, fht. spar, feng. spær; jfr kyrkslav. sporb, riklig, tjeck. sporý, som räcker länge, knapp, sparsam, ry. spóryj, som varar l. räcker länge, sanskr. sphirá-, fet, riklig; till den rot som föreligger i feng. spōwan, trivas, find. sphāyatē, blir fet, tilltar, lat. spatium (se SPATIUM). — Jfr SPAR-,SPARA, v.,SPARLIG]
(†)
1) som spara(t)s, sparad; sparsamt förekommande, knapp; i ssgn O-SPAR.
2) om person: sparsam l. snål (äv. i uttr. spar med l. på ngt); äv. allmännare l. bildl. (i fråga om annat än pengar l. förbrukningsartikel o. d.). Mongen man är karug och spaar, / och warder ther rijk igenom. Syr. 11: 18(öv. 1536). Emoot sin nästa war han spaar och en stoor nijdingh. PErici Musæus 2: 144 b(1582). Judarne .. hafwa (inga orsaker) at skylla Gudz wilja, at then hafwer warit niugg och spar. Swedberg SabbRo 326(1689, 1710). När then Hel. Ande wil igenom döpelsen sina gåfwor i ymnoghet vtgiuta, behöfwer man intet wara spar på watn. Dens. Cat. 458(1709). Men, säg, hur mången Möö som spak och fryntlig war / I Fahr och Moders hus, blef sedan intet spar / På ondska, bitterhet, så snart hon Fru fick heta? ÖB 36(1712). Se så en sinnrijk Skald, med Sagor icke spar, / Förlustar fiädern sin och tusend infall har. Düben Boileau Skald. 28(1721). Schenberg(1747). — jfr FOT-SPAR,O-SPAR.
