SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1983  
SPAR, adj.
Ordformer
(äv. spaar)
Etymologi
[fsv. spar (i bet. 1 (i ssgn O-SPAR) o. 2); motsv. d. dial. spar, fvn. sparr, nor. dial. spar, mnl. spaer, fht. spar, feng. spær; jfr kyrkslav. sporb, riklig, tjeck. sporý, som räcker länge, knapp, sparsam, ry. spóryj, som varar l. räcker länge, sanskr. sphirá-, fet, riklig; till den rot som föreligger i feng. spōwan, trivas, find. sphāyatē, blir fet, tilltar, lat. spatium (se SPATIUM). — Jfr SPAR-, SPARA, v., SPARLIG]
(†)
1) som spara(t)s, sparad; sparsamt förekommande, knapp; i ssgn O-SPAR.
2) om person: sparsam l. snål (äv. i uttr. spar med l. på ngt); äv. allmännare l. bildl. (i fråga om annat än pengar l. förbrukningsartikel o. d.). Mongen man är karug och spaar, / och warder ther rijk igenom. Syr. 11: 18 (öv. 1536). Emoot sin nästa war han spaar och en stoor nijdingh. PErici Musæus 2: 144 b (1582). Judarne .. hafwa (inga orsaker) at skylla Gudz wilja, at then hafwer warit niugg och spar. Swedberg SabbRo 326 (1689, 1710). När then Hel. Ande wil igenom döpelsen sina gåfwor i ymnoghet vtgiuta, behöfwer man intet wara spar på watn. Dens. Cat. 458 (1709). Men, säg, hur mången Möö som spak och fryntlig war / I Fahr och Moders hus, blef sedan intet spar / På ondska, bitterhet, så snart hon Fru fick heta? ÖB 36 (1712). Se så en sinnrijk Skald, med Sagor icke spar, / Förlustar fiädern sin och tusend infall har. Düben Boileau Skald. 28 (1721). Schenberg (1747). — jfr FOT-SPAR, O-SPAR.
Spoiler title
Spoiler content