SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1983  
SPATGÅNG, r. l. m.; pl. -ar (Rinman).
Etymologi
[av t. spatgang; förleden är spat, biform till spät, av fht. spāti (mht. spæte), motsv. mnl. spāde (nl. spade), alla med bet.: sen; jfr got. spēdiza, äldre, spē(du)mists, äldst; till den rot som föreligger i SPATIUM; senare leden är gang (se GÅNG)]
(†) gång (se d. o. III 2) som stryker mellan väster o. öster l. mellan timmarna 6 o. 9 på bergkompassen (se BERG-KOMPASS 1); jfr SÄRLA-STRECK. Öfverkorsande spatgångar göra gången oädel. Rinman 1: 564 (1788). Dens. 2: 768, 857 (1789).
Spoiler title
Spoiler content