[jfr eng. spatial, spacial, fr. spatial (ävensom d. spatial); av lat. spatium (gen. spatii) (se SPATIUM)]
i sht psykol. som avser l. har samband med (förmåga till) visuell föreställning av linjers l. ytors l. rymders förhållande till varandra (i sht vid rotering l. spegling l. dimensionsförändring l. lägesförändring o. d.); om begåvningstyp o. d. äv.: som (i hög grad) äger sådan föreställningsförmåga; äv.: som avser l. har samband med (det psykologiska) rummet (se RUM, sbst.3 13, 13 b), rumslig; äv. ss. adv. PsykPedUppslB 2164(1946). Förmågan att ”tänka rumsligt” (spatialt) är en viktig del av det vi kallar teknisk begåvning. Husén Psyk. 171(1954). PedT 1958, s. 171 (om begåvning).Ett spatialt mönster är en samordning av aktivitet i olika kroppsdelar. Lundgren Hebb Psyk. 12(1964). ÖgCorr. 1968, nr 199, s. 6 (om begåvningstyp).
SAOB
