SPEKTATOR spekta3tor2, stundom040, m.; best. -n; pl. -er spek1tatω4rer l. späk1-.
Etymologi
[liksom t. o. eng. spectator av lat. spectator (gen. -ōris), avledn. av p. pf.-stammen av spectare (se SPEKTERA). — Jfr SPEKTATÖR]
(numera föga br.) = SPEKTATÖR. Ved Stallet har Hans M:t at påminna, at den nedre logen lärer vara beqvämare för spectatorer än den öfre. BrinkmArch. 1: 214 (1716). Spectator .. (dvs.) åskådare; granskare. Gynther ConvHlex. (1848). Ekbohrn (1904). — särsk. (†) med bestämning styrd av prep. på, angivande vem l. vad som är föremål för betraktande o. d. Jag (har) lefwat i werlden, mer som en Spectator (eller åskådare) på folcket, än en blott medlem der ibland. Kling Spect. A 3 a (1734).
