SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1984  
SPIK, sbst.2, r. l. m.
Ordformer
(spick 1741. spik (-ij-) 16881900)
Etymologi
[sv. dial. spik; sannol. eg. specialfall av SPIK, sbst.1 2 b]
(†) på sådd: uppstickande brodd; äv. om grodd; särsk. i uttr. l. ränna l. löpa ut l. stå l. vara i spik, komma upp resp. ha kommit upp. UUKonsP 19: 13 (1688: ränder i spijk). AllmogHemsl. 106 (i handl. fr. 1741: löpa ut). Til at pröfwa om .. (säden) är nog mältad, tager man med handen korn och ser til om någon spik finnes. Dahlman Reddej. 147 (1743). (I vissa fall) är rådeligast at opärja Åkren, fastän Kornet har gådt i spik och sielfwa brådden wisade sig. Carleson Hush. 368 (1756). Säden är i spik. Ihre 726 (1769). Äfven en harfning på kornbrodden, medan denna ännu är späd (”står i spik”), brukas här och hvar. LB 2: 329 (1900). — jfr MALT-SPIK.
Spoiler title
Spoiler content