SPIRA spi3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr fr. (o. från fr. lånat eng.) spire; av lat. spira, vindling, ngt spiralformat, av gr. σπεῖρα, ngt vridet l. snott l. flätat; ordet har i sv. i viss utsträckning anslutits till SPIRA, sbst.1 — Jfr SPIRAL, adj., SPIREA, SPIREM, SPIRERA, v.1, SPIRIFER-, SPIRILL, SPIRISK, SPIRO-, ssgsförled1]
zool. sammanfattande, om de vindlingar hos ett spiralformat snäckskal som sträcker sig från o. med den översta (första) vindlingen (spetsen) till o. med den (till skalöppningen ledande) understa (sista) vindlingen; äv. inskränktare, om sammanfattningen av de vindlingar som bildar en från snäckan utskjutande spets (äv. med särskild tanke på l. enbart om själva spetsen). Linné Skr. 5: 10 (1732; hos Helix (Helicigona) lapicida Lin.). Snäckan inpassas jemnt .. (i passaren), och man får då spirans vinkel, så vida den ej är convex. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 156. Oftast är spiralen (på en snäcka) så utdragen, att de flesta vindningarna höja sig öfver den yttersta och bilda en mer eller mindre utdragen spets, snäckans så kallade spira. Thorell Zool. 2: 297 (1865). Snäckor .. hvilka .. sönderstyckas och för hand slipas mot sandsten till tjocka, i midten genomborrade trissor eller skifvor .. Endast spiran af snäckan användes härtill. Bovallius CentrAm. 270 (1887). En annan af kärrsnäckorna .. har mera utdragen form, mera långsträckt ”spira”, som man kallar det. SvRike I. 1: 204 (1899). Lymnæa ovata Draparnaud .. (kännetecknas av) en till utseendet utomordentligt varierande form, vars viktigaste allmänna kännetecken är en mycket stor sista vindling och en ganska kort spira. DjurVärld 4: 404 (1963). — jfr SNÄCK-SPIRA.
