publicerad: 1985
SPIRA spi3ra2, v. -ade; äv. (i bet. I 1; i vitter stil) SPIRAS spi3ras2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(-a 1741 osv. -as 1927 osv.)
Etymologi
[sv. dial. spira (sig), skjuta grodd(ar) l. skott m. m.; jfr dan. o. nor. spire (nor. dial. spira), nl. spieren, eng. spire, alla bl. a. med bet.: skjuta grodd(ar) l. skott; avledn. av SPIRA, sbst.1; med avs. på dep. jfr GRÖNSKAS, KNOPPAS, LÖVAS. — Jfr SPIRING]
I. intr. (i bet. 1—3) l. (i bet. 1; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) refl.
1) motsv. SPIRA, sbst.1 1, om växt(er) l. växtdel(ar): (börja) skjuta upp l. ut en ung späd växtdel l. unga späda växtdelar (särsk. grodd(ar) l. skott); särsk. om frö o. d., liktydigt med: (börja) gro (se GRO, v. 5); äv. (utom i fråga om ung, i utveckling stadd, växtlighet numera bl. i vitter stil) allmännare: (börja) växa upp l. ut l. skjuta i höjden; stundom äv. övergående i bet.: (spirande (i ovan angiven bet.)) växa (o. frodas l. utveckla sig); äv. (numera i sht i vitter stil) i överförd anv., om jord o. d.: (börja) utveckla (ung l. späd) växtlighet, (börja) grönska (se GRÖNSKA, v. III 1 b); äv. mer l. mindre bildl. Den spirande grödan. Gräset spirade högt på fältet. Vårens spirande grönska. Serenius (1741: Spira sig). Svenska kornet visade kraftig grodd och spirade 8 dagar tidigare än det (belgiska). LAHT 1885, s. 84. För dig (dvs. Venus) den alstrande jorden spirar med doftande blom. Jacobsson Lucretius 5 (1897). Sedan fröen spirat och de späda groddplantorna framkommit, är det af den största vikt för odlaren att tillse, att (osv.). Abelin TrInomh. 38 (1904). Rosor spirade vid min stig / och buro ingen tagg. Stjerne Lovsång. 63 (1917). Allt som växer på hans gård / och spiras kring hans grund. Kilian HembStig. 24 (1927). För första gången såg jag revolutionens sådd spira. Silfverstolpe Boleslawski o. Woodward PolskRytt. 56 (1933). Huvudsakligen på något så när fuktiga delar av brandfältet spirar redan året efter branden massor av björkplantor, som gror ur de lättspridda, vingade frukterna. Selander LevLandsk. 120 (1955). — jfr FRAM-, UPP-SPIRA, NY-SPIRANDE. — särsk.
a) (numera i sht i vitter stil) i p. pr., ss. adv.: på sätt som kännetecknar spirande växtlighet. Rabatterna voro fuktigt svarta, gräset spirande grönt, och hela luften ångade af vårens vällukter. Geijerstam Gråkallt 35 (1882).
b) [sv. dial. spira, rinna l. spruta (med fin stråle l. fina strålar), strila, sippra; jfr nor. dial. spira, sprudla, strömma fram i en stråle] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bildl., om vatten: (i fina rännilar l. strålar o. d.) rinna l. spruta (upp l. ut l. fram ur ngt). (Sv.) Spira .. (dvs.) Spruta ut, (lat.) Ejicere, exilire. Schultze Ordb. 4791 (c. 1755).
c) (i vitter stil) bildl., om rök l. eldslåga o. d.: (i fina l. smala l. glesa framträdandeformer) söka sig upp l. stiga upp (ur l. från ngt o. d.). I stenen var det inhugget en mängd små gropar, som .. (offerbrudarna) smorde med fett och fyllde med brinnande offerkåda. De många små lågorna spirade smala och höga. Heidenstam Svensk. 1: 27 (1908); äv. att hänföra till 2. Vart han än såg, spirade ingen rök från någon människoboning. Därs. 101.
d) (numera bl. i vitter stil) bildl., om släkt o. d.: (här)stamma (från ngn l. ngt). Från hennes (dvs. Hypermnestras) sköte spirar Argos' kungaslägt. Solander Aisch. 37 (1875).
e) bildl., med abstr. subj. (särsk. betecknande tanke l. känsla l. anda o. d.), liktydigt med: (börja) uppstå l. bli till l. växa fram l. ta form l. göra sig gällande o. d.; stundom äv.: arta sig (väl) l. växa l. trivas l. frodas o. d. Spirande vänskap, hat. Snoilsky 4: 52 (1887; i p. pr., om tanke). Till julaftnarne plägade den lilla Cecilia öfverraska sin far med små skriftliga uppsatser, som buro vitne om, huru hans undervisning grodde och spirade hos dottern. Idun 1890, s. 434. I hans hjärta spirade kärleken till den stora, lidande mänskligheten. Lundegård Stormf. 9 (1893). På Johan Lambys mottagliga sinne gjorde storindustrialismens spirande makt ett skrämmande intryck. Stockenstrand Utv. 46 (1907). Vad den spirande svenska arbetarrörelsen behövde var .. icke en teoretiker utan en ledare. Höglund Branting 1: 187 (1928). Oppositionsandan spirade landet runt. Grimberg VärldH 7: 64 (1936). En översensibel man som av ångest för den själssjukdom han känner spira inom sig ger sig själv döden. IllSvLittH 4: 379 (1957).
2) (numera bl. i vitter stil) motsv. SPIRA, sbst.1 2—5 (jfr 3): (med sin spira l. sina spiror) skjuta l. sticka upp l. ut l. höja l. resa sig (från l. över ngt o. d.). Och inte har jag kanna, / Och inte har jag krus; / Men mina horn i panna / De vitttna om mitt rus. / De spira ändå uppåt skyn, / Långt öfver ögnebryn. Bellman SkrNS 1: 19 (c. 1770). Öfver gran och tallar / Spirar Bores hvita perlekrona. PoetK 1818, 1: 31. — särsk. (†) motsv. SPIRA, sbst.1 5 b, om silver, i fråga om att (efter finering vid tillkommande sval luft) utveckla taggar l. dendriter på ytan. Rinman 2: 786 (1789).
3) [eg. specialfall av 2] (numera bl. i vitter stil) motsv. SPIRA, sbst.1 6, om (del av) byggnad (särsk. kyrka) med spira l. spiror: skjuta l. sticka upp l. resa sin spira l. sina spiror; äv. allmännare (o. i denna anv. äv. om (hög) byggnad (särsk. torn) utan spira l. spiror): skjuta l. sticka upp l. resa sig. Oppmanna, du vackra tafla .. med din mot himlen spirande kyrka. Sätherberg Blom. 1: 76 (1841). Hvarhelst ett tempel åt den hvite guden spirar mot skyn, der slunga .. (jättarna) ett klippblock mot dess ofullbordade hvalf. Böttiger 4: 104 (1847, 1869). Der (dvs. i Bonn) ur lunder jettetornet spirar, / Vingårds-kransen sig förtroligt virar / Kring Minervas stad vid flodens rand. Fahlcrantz 3: 83 (1864).
II. tr. o. i anv. anslutande sig härtill.
1) i sht kok. motsv. SPIRA, sbst.1 1: bringa (groddar l. frön) att (börja) spira o. växa upp (inomhus). Kineserna lär ha spirat böngroddar i flera tusen år, men här hemma har vi bara börjat. Själv satte jag i gång på allvar förra året och nu ”groddas” det i köksskåpen hemma nästan varje vecka. DN 1979, nr 9, s. 31. Spira frön och baka nötbröd. Därs. 1982, nr 19, s. 33 (rubrik).
2) (numera bl. i fackspr. l. i vissa trakter) motsv. SPIRA, sbst.1 2 e: med hjälp av ”spiror” spetsa o. spänna ut den uppfläkta kroppen av (en fisk, i sht långa), spila. Stockfisk af Långa spjälas eller spiras med trästickor för att ej hoprulla sig och hindra torkningen: sådan benämnes Spirlånga. Ekenberg (o. Landin) 282 (1889). De långor, som skola användas till lutfisk, saltas icke utan bara torkas. Man brukar vid torkningen spänna ut dem med spjälor, som sättas på tvären över fiskkropparna. Detta kallas .. (i Bohusl.) för att ”spira”, och den sortens fisk kallas spillånga. Sandström NatArb. 1: 257 (1908). För .. (fiskaren) är lukten av den spirade fisken bra mycket ljuvligare (än doft av puder m. m.). SvD(B) 1943, nr 196, s. 6. Långan är ingen vacker fisk i vattnet men den blir minsann inte skönare när den spirats. GbgP 1952, nr 274, s. 10.
3) sjöt. motsv. SPIRA, sbst.1 3: (vid vind akterifrån o. i syfte att bättre fånga upp denna) spänna ut (segel) med hjälp av en smäcker spira l. en (spinnaker)bom l. åra l. båtshake. (Skepparen) ger order om att stora genuan skall hissas och spiras. SvKryssKlÅ 1974, s. 229. Vi sätter hårdvindsgenuan och länsar undan vinden med spirad genua. Därs.
4) (†) i uttr. spira med fingrarna, spreta (ut) med fingrarna. (Han) hade .. ett eget sätt att spira med fingrarne, när han åt, talade eller emottog en sak. Zedritz TurkMus. 16 (1835).
Särsk. förb.: SPIRA FRAM10 4. till I 1, om växt(er) l. växtdel(ar) (äv. i utvidgad anv., om blomsterprakt o. d.); jfr fram 5; äv. (jfr spira, v. I 1 c) mer l. mindre bildl. Lindfors (1824). Det hann ej spira till blomma fram, / Det frö, som troget du (dvs. den döde ynglingen) närde. Björck Dikt. 167 (1863). KKD 1: 229 (1901; om blomsterprakt). Östergren 2: 410 (1921; om blommor i vårtid). FinT 1945, 137: 245 (bildl., om den rena folkpoesien). jfr framspira. —
SPIRA IN10 4. (i vitter stil) bildl., till I 1 c, om ljus, i fråga om att sila sig in (ngnstädes) i tunna l. bleka strimmor. Så spirade gryningens bleka dagsljus in på sidan om rullgardinen. Levertin (c. 1883) hos Söderhjelm Levertin 1: 148. —
SPIRA UPP10 4, äv. OPP.4
1) till I 1, om växt(er) l. växtdel(ar), i fråga om att (börja) växa l. skjuta upp (ur jorden l. i höjden); äv. (jfr spira, v. I 1 e) mer l. mindre bildl. Det goda, som spirar opp inom en Nation. Agardh Bot. 1: Föret. 1 (1830). Hon gjorde aldrig ett försök att dämpa den kärlek, som spirade upp med hela vårkraftens obändiga styrka. Roos Skepp 82 (1896). Solen förbränner snart den sparsamma vegetation, som spirat upp. Ymer 1939, s. 6.
2) (numera bl. i vitter stil) till I 3, om (del av) byggnad, särsk. (torn på) kyrka, i fråga om att skjuta l. sticka upp (sin spira l. sina spiror) l. resa sig (över ngt o. d.). Nicander Minn. 1: 65 (1831; om torn).
3) (i vitter stil, tillf.) till II 1: bringa (ngt) att spira upp (i bet. 1); anträffat bl. i bild med sakligt huvudord. Nu, efter ett halvsekel, har denna sådd spirat upp en tiofaldigt gemenare skörd av hundskhet mot dem, som sådde. Högberg Baggböl. 1: 12 (1911). —
SPIRA UT10 4.
1) (numera bl. tillf.) till I 1, om växt(er) l. växtdel(ar), i fråga om att (börja) växa l. skjuta ut. Lindfors (1824).
2) (tillf.) bildl. (jfr spira, v. I 1 b—d), i fråga om att ngt som bort hemlighållas så småningom sipprar ut o. kommer i dagen o. blir känt. SD(L) 1901, nr 57, s. 5.
3) sjöt. till II 3: (vid vind akterifrån) spira (segel) så att detta kommer ut (o. fylls av vind); stundom äv. abs., särsk. liktydigt med: saxa (se d. o. 3 b ι). Rydholm (1967; abs.). När vi rundar bojen blir det dags att sätta genuan och spira ut den om babord. SAOBArkSakkSvar (1978).
Ssgr (till I 1): A: SPIR-KRAFT. kraft (se d. o. 5 a) att (bringa ngt att) spira; äv. (i vitter stil) mer l. mindre bildl. Växternas spirkraft. LfF 1875, s. 168 (bildl.). Det sjællandska sommarlandskapet med dess ljusa luft och dess rika spirkraft. Levertin 15: 127 (1898). —
-KRAFTIG. [jfr -kraft] (mera tillf.) som äger spirkraft; äv. (i vitter stil) mer l. mindre bildl. DN(A) 1929, nr 1, s. 4 (i bild).
B: SPIRNINGS-TID. tid då växt(er) l. växtdel(ar) spirar, spirandets tid; äv. (i vitter stil) mer l. mindre bildl. (särsk. om tid då ngt håller på att utvecklas l. växa fram hos ngn). Hallström Våren 211 (1898; bildl.). Betor, som (av knäpparlarver) ofta ödeläggas under spirningstiden. LmUppslB 626 (1923). —
-UNG. (i vitter stil) ung på det sätt som kännetecknar ngt som spirar l. nyss spirat upp; äv. mer l. mindre bildl. Än är det långt till sommar, skördetid, / och mycket spirningsungt av nattens kyla dräpes. Diktonius Stenkol 85 (1927).
Spoiler title
Spoiler content