SPIRAKEL spira4kel, n.; best. -klet; pl. = l. -kler (Boheman ÅrsbVetA 1855—56, s. 18, osv.). Anm. Ordet är vanligast i pl. I sg. (obest. o. best.) används stundom den nylat. formen spiraculum (2NF(1917), 2SvUppslB 27: 14(1953; äv. i sg. best.) osv.).
Etymologi
[jfr eng. (från fr. lånat) spiracle, ä. fr. spiracle (fr. spiracule); av lat. spiraculum, avledn. av spirare, andas (se SPIRANT, sbst.2)]
zool.
1) hos insekt l. tusenfoting: andhål (se d. o. 1). Alla insekter med bevingad metathorax, ega ett par tydligt utvecklade spirakler. Boheman ÅrsbVetA 1855—56, s. 18. Buksidan (på larver till blom- eller svävflugor) platt som en krypskiva. Bakre spirakler knappformiga, ofta bjärt färgade. Trägårdh Skogsins. 206(1914). (Trakéer kallas) Parigt anordnade andningsorgan, som oftast äro försedda med likaledes parigt anordnade yttre öppningar, andhål (spirakler l. stigmer), längs kroppens sidor lätta att se, i synnerhet hos fjärilslarver. 2NF 29: 562(1919). Hos terrestra insekter är trakésystemet nästan alltid öppet, dvs. det står i direkt förbindelse med yttervärlden genom andhål, spirakler (eller stigmata ..). Lindroth Entomol. 45(1967). Spirakel .. (dvs.) andningspor hos insekter. BraBöckLex. 21: 258(1979).
2) hos haj o. rocka: gälspringa, spruthål. 2SvUppslB 27: 14(1953). Spirakel .. (dvs.) rudimentär gälspringa framför de övriga hos hajar och rockor. BraBöckLex. 21: 258(1981).
