publicerad: 1985
SPLIT spli4t, sbst.2, n. (G1R 8: 272 (1533) osv.), äv. r. l. m. (OPetri 1: 497 (1528), Östergren (1944; angivet ss. sällsynt)); best. -et resp. -en; ss. r. l. m. pl. -er (numera föga br., RP 8: 109 (1640), Chydenius 363 (1778)).
Ordformer
(spliitt (-ij-, -dt) 1551—1638. split (-ii-, -ij-, -j-, -th) 1528 osv. splitt 1622—1650. splyt 1684)
Etymologi
[fsv. split; liksom dan. o. nor. splid, r., av en icke anträffad mlt. motsvarighet till lt. split, f., till mlt. splīten, klyva (se SPLITA, v.1). — Jfr SPLITA, v.2]
3) bildl.: osämja (se OSÄMJA, sbst. 1) l. oenighet (se d. o. 1) l. tvedräkt l. söndring l. splittring (se SPLITTRA, v. 3 e) o. d.; ofta i sådana (mer l. mindre tautologiska) förbindelser som split och oenighet, split och tvedräkt; äv. konkretare, övergående i bet.: tvist, stridighet, misshällighet. Utså split och missnöje bland folket. Väcka (skapa) split inom kyrkan (partiet). En splitets onde ande. Det rådde starkt split bland medlemmarna i kärnkraftsfrågan. OPetri 1: 497 (1528: splijt och twedrecht). Discurrerades om mecklarens Fredrik Willems splijtt medh Fru Chirstin Biellke. RP 7: 351 (1638). Jag kan icke utan största oro tänka på de, genom .. (tjänstehjonsstadgans) förnyande och den dervid föreslagna lottning (om tjänstefolk) och flera tvång uppkommande spliter, processer, lagbrott och straff. Chydenius 363 (1778). Härjadt var hans land af fiendernas händer, sönderslitet af inhemsk split. Geijer I. 2: 30 (1803). Lidforss Dagsb. 8 (1903: split och oenighet). Någon split förekom ej heller mellan dem, utom kanske när han tittat för djupt i brännvinsmuggen. Hemmer Morgongåv. 77 (1934). DN(A) 1964, nr 353, s. 2. — jfr ORDA-, PARTI-, RELIGIONS-, STÅNDS-SPLIT. — särsk. (†) i uttr. sätta ngn i split med ngn, utså l. åstadkomma split mellan ngn o. ngn. Runeberg (SVS) 7: 54 (1834).
Ssgr (till 3): SPLIT-ALSTRANDE, p. adj. som skapar split, splitstiftande. SAOL (1900). IllSvOrdb. (1955; om person). —
-BEFÄNGD, p. adj. (†) angripen l. ansatt av splitsjuka; jfr befänga 1 a β. Greklands tröga, split-befängda prinsar. Hagberg Shaksp. 8: 158 (1849). —
-FLOCK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) splittrande l. ss. utslag av splittring bildat parti (se d. o. 5, 5 c) l. bildad grupp l. fraktion o. d. Splitflockar i Riksdagar. Dalin Arg. 2: 422 (1734, 1754). (Före Engelbrekts tid) hade landskap samlats mot landskap, klass mot klass, splitflockar höjt fanan mot andra splitflockar. SörmlB 276 (1918). —
-GNISTA. (numera föga br.) bildl.: gnista (se gnista, sbst. 2) åstadkommen av l. åstadkommande split. Dalin Arg. 2: 347 (1734, 1754). —
-STIFTARINNA3~0020, äv. 10032 l. 01032. [delvis till -stiftare] kvinnlig splitstiftare. Risberg HomIl. 118 (1928). —
-VARG. (numera bl. tillf.) bildl., om person som lider av stark splitsjuka; jfr -makare, -stiftare. Dalin Arg. 2: 346 (1734, 1754).
Avledn. (till 3): SPLITAKTIG, adj. (†) kännetecknad av split l. full av split; äv.: oenig l. oense l. söndrad l. splittrad o. d.; äv.: som skapar l. utsår split, splittrande, söndrande (särsk. i fråga om kätterska religiösa åsikter). RA I. 4: 13 (1597; om splitalstrande personer). Wij och wåre naboor haffue stådt illa tilsammans, eller inbyrdes warit splijtachtige. Tegel G1 2: 306 (1622). The splijtachtige Kättare, och the som ifrån then Christeliga Troona blifwa affällige. Schroderus Os. III. 1: 304 (1635). (Leonas sade sig) hafwa Befalning aff Keysaren, thet han itt samdrächtigt och icke splijtachtigt Möte skulle bijwistas. Därs. 1: 434. Äfwen thetta (dvs. att en man väljer hustru för pengarnas skull) är Orsaken til itt olycksamt och splijtachtigt Echtenskap. Dens. Albert. 2: 46 (1638). (Platon har lärt att världen) war giordt och skapadt .. (men Aristoteles) war medh sin Præceptor Plato ther om til thet högsta strijdigh och splijtachtigh. Sylvius Mornay 146 (1674).
Avledn. (†): splitaktighet, r. l. f. (utslag av) split l. söndring l. tvedräkt o. d. Vthrota alt kätterij och splijtachtigheet. Schroderus Kegel 146 (1617). (Mötet ville) Kätterij och Splijtachtigheeter vthrota, främja Fredh och Roligheet vthi Församblingen. Sylvius EOlai 476 (1678). —
SPLITIG, adj. (†) oenig l. splittrad l. söndrad; äv. om samvetsfråga: ägnad att åstadkomma splittring l. dyl. Ehuru .. (olika konfessioner) synas wilia giöra sinnerna splitiga, och (osv.). Isogæus Segersk. 268 (c. 1700). Därs. 298 (om samvetsfråga). Förbund slutas antingen medh nåboer; eller fierran aflägne; medh Religions förwanter; eller i Religion splitige. Därs. 1317 bis.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content