SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1985  
SPRAK spra4k, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. spraak)
Etymologi
[vbalsbst. till SPRAKA, v.]
motsv. SPRAKA, v. 1: sprakande (ofta i individuell bemärkelse); i sht motsv. SPRAKA, v. 1 a. Schroderus Dict. 83 (c. 1635). Med rök, med sprak och damb frå Norr til Söder Pohl. Hiortzberg YttDom. 5 (1734). Vid gnistornas sprak / under smedjans tak / den svarta smedpojken kysste mig. Karlfeldt FridVis. 92 (1898). När ljuset flämtar till ibland / .. De starka vita tågor, / som lysa mina tankars färd med sina stilla lågor, / i mörkret svinna med ett sakta sprak. Mörne DödÅr 5 (1910). I hednatemplets hall brann offerelden muntert med sprak och os. Fridegård Offerrök 222 (1949). — särsk.
a) (föga br.) sprakande eldgnista. Sjöberg Kris. 16 (1926).
b) motsv. SPRAKA, v. 1 c. Norrskenslågors sprak och brand / uti stjärnenätter! Granlund Skärfv. 107 (1907).
Spoiler title
Spoiler content