SPRAKFÅLE spra3k~få2le, om djur m.//(ig.) l. r., om person m.//(ig.); best. -en; pl. -ar.
1) (numera i sht i vitter stil) yster (o. bångstyrig) l. eldig l. livlig häst. Hvilka superba hästar sedan! Alla .. väl inridna och sina goda tio qvarter, riktiga sprakfålar. Braun Calle 194 (1843). Härdige äro dessa sprakfålar (dvs. gotlandsrussen) mer än man kan tro. LoF 1873, s. 44. En romersk krigsknekt på vit sprakfåle paraderade som ordningsvakt (på altartavlans korsfästelsescen). Suneson GGrund 136 (1926). — särsk. i jämförelser; jfr 2. Han har ridit sin prolog som en sprakfåle; han förstår sig inte på att säga: ptro! Hagberg Shaksp. 1: 82 (1847). Rosendahl SkogÅbor 65 (1932).
2) bildl.: yster l. ostyrig l. otyglad (ung) man l. pojke; vildhjärna; vildbasare; jfr 1 slutet. Klädd som ett den tidens modelejon — i Wermland .., af lägre folket kallade sprakfålar, en provincialism, som min vän Dahlgren glömt uti sina ”Vermlänningar”. Wingård Minn. 5: 175 (1847). (Läraren kunde) genom sin svåra närsynthet icke .. riktigt hålla sprakfålarne i ordning, dem sjelfva emellan. Hellberg Samtida 1: 24 (1870). SvD 1975, nr 285, s. 10.
Avledn.: SPRAKFÅLIG, adj. (mera tillf.) till 1, 2: som har avseende på l. tillhör l. kännetecknar sprakfåle l. sprakfålar; särsk. till 2. Isen skulle lossna från .. (dammens) stränder och guppa upp och ner under pojklymlarnas sprakfåliga fötter. Höijer GrBerg 156 (1940).
