publicerad: 1985
SPRÅKLIG språ3klig2, adj.; adv. -T (Düben Lappl. 243 (1873) osv.), äv. numera bl. ngt ålderdomligt) -EN (Cavallin Parent. 15 (1863), SAOL (1973)).
Etymologi
motsv. SPRÅK 4—6: som tillhör l. rör l. behandlar l. avser l. gäller l. sammanhänger med ett språk l. språken l. språket l. som består av (element ur) ett språk l. språket o. d.; stundom: språkvetenskaplig. I språkligt avseende. Språkligt sett. Språkliga studier. Språkliga företeelser. De språkliga uttrycksmedlen. Språkliga frågor, problem. Språkliga iakttagelser, kommentarer. Språklig bildning. De språkligt bildade. En språkligt begåvad person. En språklig minoritet. Atterbom i 2SAH 25: 268 (1852). Två med Lapparne språkligt beslägtade folkstammar. Düben Lappl. 1 (1873). Hon är sin herre och man språkligen underdånig och säger det vördnadsfulla I till honom. SvD 13/9 1925, Söndagsbil. s. 2. ”Doktor Glas” betecknar höjdpunkten av Hjalmar Söderbergs språkliga mästerskap. Bergman i 3SAH LXI. 2: 147 (1950). I en del språkliga framställningar användes en något avvikande terminologi. Källquist SvSpr. 207 (1954). De språkliga tecknen har .. aldrig blivit helt arbiträra. Malmberg SpråkTid 33 (1977). — särsk.
b) som överensstämmer med ett språks l. språkets natur l. regler o. d., språkriktig o. d.; i ssgn O-SPRÅKLIG. Anm. Ssgrna NU-, NY-, RIKS-, SKRIFT-, TAL-, TÄNKE-SPRÅKLIG torde i första hand vara bildade ss. avledn. av NU-, NY-SPRÅK osv., möjl. dock delvis ss. ssgr av NU-, NY- osv. o. SPRÅKLIG.
-PEDAGOGISK. Verd. 1886, s. 143 (om kommission).
Avledn.: SPRÅKLIGHET, r. l. f. (tillf.) om egenskapen att vara språklig l. höra samman med l. vara jämförbar med språket; äv. konkretare: sak l. omständighet som rör språket. Linde 4Art. 36 (1965). SvD 1980, nr 40, s. 18 (i pl., konkretare).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content