STANNO- stan3o~ l. -ω~ l. (i vissa ssgr) stan1o- osv. l. stano1- osv.
Etymologi
[jfr t. o. eng. stanno-; ssgsform till lat. stannum, tenn (se STANNIOL)]
ss. förled i ssgr betecknande tennföreningar med tvåvärt tenn l. ngt som innehåller l. utförs med hjälp av tenn l. ngn som arbetar med tenn(föreningar) o. d.
Ssgr: STANNO-FÖRENING30~020. [jfr t. stannoverbindung] kem. kemisk förening innehållande tvåvärt tenn. Rosenberg OorgKemi 356 (1888). —
-GRAF104. (förr) person som yrkesmässigt sysslade med stannografi. Dalin 711 (1871). —
-GRAFERA10040, i Sveal. äv. 10032, l. 01040 osv. (om ä. förh.) syssla med stannografi; äv. tr., med obj. betecknande den framställda plåten l. texten l. det framställda papperet. Dalin 711 (1871). —
-GRAFI1004 l. 0104. (förr) om verksamheten att framställa tenntryck (enl. samma metod som vid koppartryck). Dalin 711 (1871). GrafUppslB (1951).
Avledn.: stannografisk, adj. (om ä. förh.) som tillhör l. avser stannografin. Dalin 711 (1871). —
-OXID30~02. [jfr t. stannooxid] (numera föga br.) förening av syre o. tvåvärt tenn, tennoxid. Kjellin (1927). —
-SYL. (†) i ä. kemi beteckning på ”radikal” (se d. o. II 1) av syre o. tvåvärt tenn (Sn2O). Rosenberg OorgKemi 357 (1888). —
-TYPI1004 l. 0104. (förr) fotografiskt reproduktionsförfarande varvid tryckformen utgjordes av en med stanniol överdragen gelatinrelief. 2NF (1917). Ekbohrn (1936).
