[jfr t. stanze, eng. stanza, fr. stance (varav eng. stance); av it. stanza, stående, uppehållsplats, rum, stans, motsv. ffr. estance (fr. étance); av ett vulgärlat. stantia, till lat. stans (gen. stantis), p. pr. av stare, stå (se STÅ, v.). — Jfr STANS, sbst.2, 4]
metr. om var o. en av olika (ytterst) från italiensk renässans nedärvda strofformer; vanl. om åtta- l. nioradig jambisk rimmande strof (i sht dels om ottaverime, dels om spenser-, byron- l. tegnérstans). Leopold (SVS) II. 1: 149(1783). Den nioradiga rimmade Stanzen, på hwilken Byron besjöng sin Harolds pilgrimsfärd. SvLittFT 1833, sp. 73. Stansen sammansättes för det mesta af ett jemnt antal verser, och består wanligen af fyra, högst af tio verser. Emedlertid bildas äfwen stanser af sju eller nio verser. Olde FrSpr. 349(1843). Det var Tegnér, som skref om Gustaf III dessa stancer: Min barndom föll uti hans solskensstunder. / Jag mins den tiden. Hur den är mig kär. Hellberg Samtida 2: 156(1870). Exempel på den åttaradiga stansen ha vi i Geijers Manhem, Tegnérs Fritiof på sin faders gravhög och Atterboms Den nya vitterheten. Östergren(1945). Ekelöf i 3SAH LXVII 1: 35(1958). — jfr SPENSER-,TEGNÉR-STANS.
Ssgr (metr.): STANS-BYGGNAD. om sätt varpå stans(er) är uppbyggd(a). Estlander 1: 238(1902). —
-FORM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 11011) om stansens metriska form. Böttiger 4: 102(1847, 1869). —
-RIMMAD, p. adj. som har stansens rimflätning. 2NF 20: 1091(1914; om strofer).
