KONSTERNERA kon1stærne4ra l. -är- l. -er-, i Sveal. äv. -e3ra2 (kånnstärrnèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KONSTERNATION(se avledn.).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konsternieren, fr. consterner, ävensom eng. consternate; av lat. consternare, skrämma, till com (se KON-)]
göra (ngn) bestört; bringa (ngn) ur fattningen; göra (ngn) häpen l. förbryllad; ofta med saksubj. Fahrsoten (har) staden så consternerat, att med scholægången aldeles .. måst upphöra. Westdahl BlekLärovH 51(i handl. fr. 1712). Boken .. väckte stor uppmärksamhet och anonymiteten konsternerade kritikerna. SvD(A) 1934, nr 17, s. 16.— särsk. i p. pf. ss. adj.: bestört; häpen, förbryllad, förlägen, bragt ur fattningen. Den Fientlige armeen skal wara mycket consternerad. OSPT 1686, nr 35, s. 4.Böök Lejon 213(1935).
Avledn.: KONSTERNATION, r. l. f. [jfr t. konsternation, eng. o. fr. consternation, av lat. consternatio (gen. -ōnis)] bestörtning; häpnad. OxBr. 3: 133(1627). Jag stante i största consternation vid det M. H. beskrifver mirakler, som (osv.). Linné Bref I. 3: 252(1774). Den tilltänkta afresan väckte allmän consternation. HT 1918, s. 183(1809). SvD(A) 1931, nr 129, s. 17.
