[fsv. stäghla; jfr fd. stæilæ (ä. d. steyle, d. stejle), nor. steile, fvn. stegla; till (ett ord motsv.) fvn. stagl, stegel (se STEGEL, sbst.2)]
1) (förr) med avs. på dödsdömd (o. avrättad) förbrytare l. sådan förbrytares lemmar: placera på stegel (se STEGEL, sbst.2 4); äv. med inbegrepp av föregående avrättning l. stympning l. rådbråkning l. delning av kroppen (jfr RÅDBRÅKA 1); äv. bildl.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om straffet att steglas. G1R 1: 48(1523). Hemlighe mördare, och Kyrcketiwfwar beenbrytas (steglas). Schroderus Comenius 669(1639). Den afrättade och steglade mördaren Rasmussons bruntorkade hufvud och trasiga qvarlefvor, hvilka, uppsatta på höga stolpar och hängande öfver gamla hjul, ännu sutto qvar på Härskogs afrättningsplats. Norlin JagtmÄfv. 4(1888). Så är med längtans bål och orons stegling / min bittra ungdom ändtligt genomliden. Siwertz ULönn. 81(1906). (J. J. Anckarström) avrättades .. genom halshuggning och stegling, sedan han först slitit spö och mist högra handen. Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 255(1961). — särsk. (tillf., skämts.) ss. en allmän beteckning för att bli strängt straffad. ”Man får spotta och fisa och stjäla papper i denna lokalen, men rör man något på konservatorns arbetsbord, så blir man rådbråkad och steglad”. Så lydde den upplysning Josua gav mig. Neander 70År 184(cit. fr. c. 1869).
2) [sannol. med tanke på att steglets hjul liknar ett stunget O] (†) i p. pf. i adjektivisk anv., om runtecken: stungen. Däd steglade Ö giör Runaren sned, / uti däd ordet Söstur. Bureus Runa B 1 b(1644).
Särsk. förb.: STEGLA UPP10 4. (om ä. förh., numera bl. tillf.) sätta upp (ngn l. ngns lemmar l. huvud o. d.) på stegel (se stegel, sbst.2 4), stegla. Hamarinus Wolff B 2 a(1649).
