publicerad: 1989
STEGEL ste3gel2, äv. 40 (ste'gel Weste, stég'l Dalin), sbst.2, n. (OPetri Kr. 193 (c. 1540) osv.), äv. (numera bl. i bet. 1) r. l. m. (Schultze Ordb. 4979 (c. 1755; i bet. 4), Fogelqvist ResRot 154 (1926; i bet. 1) osv.); pl. =, ss. r. l. m. -glar ((†) pl. best. -glana KFÅb. 1912, s. 335 (1700)).
Ordformer
(stegel (-eeg-, -gh-, -(e)ell, -egl) c. 1540 osv. stejel- i ssg 1907 (: stejelplatsen, sg. best.; i bet. 3). stigel 1670. stägel (-æg-, -ell) 1524—1730)
Etymologi
[fsv. stäghl (i bet. 4), sv. dial. stejla, stejle (i bet. 3); jfr fd. stey(g)le, stegle (ä. d. steile, stegle, d. stejle, d. dial. stejl (i bet. 2)), nor. steile (i bet. 4); till ett ord motsv. fvn. stagl, stegel (i bet. 4), till STAG (o. sannol. med en urspr. bet.: stake, påle, käpp); stamvokalen beror sannol. på inflytande från fsv. stäghla (se STEGLA, v.1). — Jfr STEGLA, sbst., STEGLA, v.1, STELA, sbst.1, STÄLE]
1) (tillf.) ringarm. Man såg .. (ringarens) muntra skjortärmar svänga upp och ned med stegeln och repet. Fogelqvist ResRot 154 (1926). Därs. 156.
3) fisk. ställning för torkning av fisknät, bestående av störar nedslagna i marken o. upptill försedda med tvärgående pinnar, varpå näten hängs; jfr STELA, sbst.1 1. Schröder Fiske 10 (1900).
4) (förr) av ett hjul (horisontalt) uppsatt överst på en påle bestående ställning, använd vid verkställande av ett slags med tortyr förenat dödsstraff, varvid brottslingen (vanl. efter rådbråkning) fästes (gm lemmarnas inflätande i hjulekrarna) i hjulet o. fick dö där l. varvid efter rådbråkning o. kroppens delning var o. en av delarna uppsattes på var sin sådan ställning; äv. i (det mer l. mindre tautologiska) uttr. stegel och hjul. Drottningen ropte utöfver sin gård: / ”Walleboger skall kläda de steglena sju!” SvForns. 2: 178. Han skulle haffwa kommet wpa iiij stægel. OPetri Tb. 38 (1524). Han bleeff satt på itt stegel för Westeråårs. Dens. Kr. 193 (c. 1540). (Den dömde) blef medh yxen afrettettt ock här på banen satter opå fyro stegell. BtÅboH I. 4: 27 (1627). Giör man wåld å them, som skiepsbrott lidit, och dödar någon; warde råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul. MB 21: 3 (Lag 1734). Wi Carl Johan .. (har) i Nåder beslutat, att den i lagen utsatta skärpning af dödsstraff, medelst högra handens afhuggande samt den döda kroppens styckning och utsättande på stegel .. afskaffas. SFS 1841, nr 21, s. 1. (De medicinska svindlarna i ä. tid) slutade icke sällan sina dagar på stegel och hjul. Fåhræus LäkH 2: 34 (1946). Anm. till 4. Ordet har stundom (p. g. a. uttr. stegel och hjul) uppfattats ss. syftande enbart på pålen. Stegling bestod i kroppens styckande efter döden och stumparnes uppsättande på stakar (stegel). Strindberg SvFolk. 1: 323 (1882). Sundén (1891). — särsk.
a) övergående i bet.: straff bestående i (rådbråkning o.) placering på stegel, stegling; särsk. i uttr. döma ngn till (förr äv. på l. under) stegel l. till stegel och hjul. OPetri Kr. 121 (c. 1540: dömde til stegel). Bleff så offtabemelte Her Peder Synnanweder effter Sweriges bescriffna lagh dömd till en forrädere till stegell och hiwll. Svart G1 114 (1561). (För brodermord m. fl. brott) wardt han dömdh till fyre stegell. HH XIII. 1: 44 (1562). SörmlH 16: 48 (1598: på). Dräpes någon med förgiörning och truldom, eller elliest mördas, tå straffes Mannen som sådant giör, til Stegel, och Kohnan til Eld. Schmedeman Just. 816 (1683). Schröderheim PVetA 1787, s. 18 (: under). Stegel och hjul och sen galgen, det vore mildaste straffet för dom (som först bosatt sig på en viss oländig plats). Rosendahl Lojäg. 115 (1956).
b) (†) i bedyranden. HH XIII. 1: 104 (1563). The swarade sigh .. wilia wilkohra Halsen vnder Swerdet och Kroppen på Stegel och Hiuul. Girs G1 115 (c. 1630). 2RARP 15: 595 (1747).
c) bildl.; särsk. [jfr anm. till 4 ovan] om ngt som tänkes ss. ett hjul. I varje själ står innelyckt ett stegel, / som rullar, rullar genom år och dar. Julstämn. 1926, s. 3.
Ssgr: A: (4) STEGEL-BACKE. (stegel- 1563 osv. stegle- 1588) (förr) backe (se backe, sbst.3 1) med ett l. flera uppresta stegel. 2SthmTb. 3: 234 (1563). —
-PLATS. plats med l. för ett l. flera stegel.
(4) -SÄTTANDE, n. (numera föga br.) stegling (se stegla, v.1 1). Arnell Stadsl. 46 (i handl. fr. 1727).
Spoiler title
Spoiler content