STELLARATOR stel1ara3tor2, äv. 1040, r.; best. -n; pl. -er -ratω4rer.
Etymologi
[liksom t. o. fr. stellarator av eng. stellarator, till stellar (se STELLAR) efter mönster av sådana ord som elevator (se ELEVATOR), separator (se SEPARATOR)]
fys. (i USA 1952 konstruerad) apparat för undersökning av möjligheten att alstra energi gm att frigöra kärnenergi gm fusion (efter mönster av energialstringen i stjärnornas inre). ST 3/4 1957, s. 10. BonnierLex. (1966). Stellarator (dvs.) En Maskin där principen för magnetisk inneslutning av plasma av torustyp används. EFNRapport 14: 226 (1985).
