STICKA stik3a2, v.5, -er, stack stak4, stuckit stuk3it2, stucken stuk3en2.
Ordformer
(steck- 1787 (: steckagtig). stick- 1727 osv.)
Etymologi
[av eng. stick, sticka, sitta fast, stå fast o. d. (se STICKA, v.1)]
(numera bl. i svensk-amerikanskt spr.) i uttr. sticka till ngt, hålla fast vid ngt, visa sig lojal mot ngt; förr äv. dels i uttr. sticka fast, låda vid, sitta fast l. klibba vid, dels refl., i uttr. sticka sig till ngt, klibba fast vid l. fästa sig vid ngt. Honungs-daggen .. sticker sig så hårdt och tätt til hwar och en planta eller wäxt den kommer at falla uppå, at des innersta delar derigenom twungne och förkränkte warda. Serenius EngÅkerm. 187 (1727). (Eng.) Cleaving .. (sv.) som sticker fast, håller sig til. Dens. G 4 a (1734). Han sticker till föreningen i alla fall. NysvSt. 1935, s. 30.
Ssg (†): STICK-GRUND. dyig l. klibbig havsbotten. Montan Segl. 9 (1787). Därs. 30.
Avledn.: STICKAKTIG. [sannol. efter eng. sticky] (†) som låder l. klibbar vid. Montan Segl. 20 (1787; om havsbotten). —
STICKIG, adj.4 som låder vid l. klibbar; i avledn. stickighet.
Avledn.: stickighet, sbst.2, r. l. f. [efter motsv. anv. av eng. stickiness] (numera föga br.) i fråga om deg: egenskapen att låda vid l. klibba. Degen arbetas så länge med spaden, att den mister sin ”stickighet”. Östergren (cit. fr. 1917).
