SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1989  
STILLNA stil3na2, v. -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE.
Etymologi
[till STILLA, adj. o. adv. (möjl. äv. till STILLA, v.1)]
1) motsv. STILLA, adj. o. adv. 1: bli stilla l. stillare, upphöra med l. avta i l. minska sin rörelse; äv. bildl., särsk.: dämpas; företrädesvis i a o. b. Eftermiddagen / med stillnadt ljus / lyser på öde stränder. Ekelund InCand. 29 (1905). Där vågskålarna lyftas, stannar araben eller hukar sig ned för att följa visarens svängning tills den stillnat. Lundh FörfResa 1: 55 (1924). En rund pumppaviljong, med utsprång och färger liknande en evigt stillnad karusell. Martinson Kap 128 (1933). När solen lyste in virvlade tygstoff i ljusstrimmorna; stora och små korn i en aldrig stillnande färd. Sandgren Förklar. 29 (1960). Trotzig Sjukd. 165 (1972; bildl., opers.). — särsk.
a) motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 a, om vind (i sht storm): mojna l. avta l. bedarra l. lägga sig; äv. om vinds fart o. d. Bladh (o. Hornstedt) 170 (1785; om storm). I opålitlighet den (dvs. folkets röst) liknar vindens fart, / Som blåser hastigt up och stillnar lika snart. Adlerbeth Poet 2: 204 (1803). Nu stillnar vindarnas gång / vid mörk och slumrande ström. Österling Fränd. 2: 26 (1916). DN(A) 1959, nr 86, s. 4 (om vind). — särsk. opers., betecknande att vinden stillnar (i vissa trakter äv. i uttr. det stillnar med vind); ngn gg äv. med inbegrepp av tanke på nederbörd l. sjögång (jfr b). (De ryska skeppen) styrde genom Hamnen wester om Koutsalö, men som det stillnade måste de ankra. BerSegerRySkärgFl. 1790, s. 2 a. Den 21 (juni 1788) stillnade det något så att refven åter kunde stickas ut. TSjöv. 1905, s. 248. En morgon då temperaturen syntes mig lämplig .. och det stillnat i luften efter några föregående dagars yrväder, tog jag (osv.). Modin NorrlSkogVatt. 35 (1920). Det (är) bättre att gå in till Marstrand, så är (fiske-)laget ombord i fall det skulle stillna med vind. Hasslöf SvVästkustf. 528 (1949).
b) motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 b, om vatten l. vattenyta l. våg l. om nederbörd; äv. i utvidgad anv., om blod som strömmar fram; äv. bildl. Hafvet stillnade. Weste FörslSAOB (c. 1817). Stillnade vågor / våta halka / öfver spolade, glatta stenar. Hansson Nott. 28 (1885). Och ur mun kom blod. / Och när blodet frusat länge / och det se'n begynte stillna, / var hon hvit som kalk i synen. Fröding Stänk 84 (1896). Regnet stillnar omsider. Henning Spegl. 53 (1915). När slätten dallrade i morgonfriden / .. flöt ån så stillnat blank bland gröna viden. Malm Ank. 12 (1941). Den franska vågen (inom filmen) har stillnat eller hamnat i villrådighet. DN(A) 5/6 1964, s. 4.
c) om plats, med inbegrepp av tanke på att oro l. jäkt l. störande ljud försvinner, betecknande att det blir stilla (se STILLA, adj. o. adv. 2, 3) där. Afton blir det, gästerna fara. Huset stillnar. Bergman Kerrm. 310 (1927). Huset och natten stillnade. Johnson DrömRosEld 57 (1949); jfr 4.
d) (i vitter stil) i uttr. stillna i ngt, dämpas l. mildras o. övergå i ngt. Jändel HavKlock. 50 (1923).
2) motsv. STILLA, adj. o. adv. 2, om ljud: försvinna l. upphöra l. bli svagare; tystna. Redan i början av juli börjar sången (hos gulbröstade sångaren) stillna. Rosenius SvFågl. 1: 86 (1914). I ebbande dyningar stillnar sorlet av stadens mångahanda stämmor. Mörne AltBränn. 59 (1937). Lindström Österhus 25 (1952).
3) motsv. STILLA, adj. o. adv. 3 a, om person (l. djur, äv. om ngns själ o. d.): bli stilla, upphöra med l. minska sitt l. sina (störande) ljud l. rörelser (oväsen l. oro o. d.) l. (vanl.) bli lugn (se LUGN, adj. 4) l. lugnare. (En beundrare av Stagnelius) kan föreställa sig att hans själ före slutet stillnade och blef klar. Böök Stridsm. 252 (1910). Prästen vågade sig inte in förrän vi (stojande konfirmander) stillnat. Bergman Jag 103 (1923). (Resumé av en roman:) En stridbar man stillnar, blidkas, besinnar sig. IdrBl. 1935, nr 61, s. 9. Hon stillnade och stillades och behövde inte göra så mycket oroliga frågor. Edqvist Skugg. 162 (1958); jfr STILLA, v.1 II 3.
4) med (mer l. mindre) abstr. subj.: bli stilla (se STILLA, adj. o. adv. 3 b) l. stillare l. uppnå (fullständig) ro l. frid l. ett större mått av ro l. frid o. d.; äv.: minska (i styrka l. häftighet o. d.) l. avta l. dämpas l. upphöra (särsk. om sinnesrörelse o. d.). Hennes gråt stillnade så småningom. Trafiken stillnade mot kvällen. Värken, smärtan har stillnat. Weste FörslSAOB (c. 1817). När han (dvs. Gud) befaller frid, / då stillna storm och strid. Topelius IV. 1: 239 (1880); jfr 1 a. Hjärtats oro hade domnat, sinnenas begärelse stillnat. Olsson Kanaanexpr. 108 (1929). Ett aldrig stillnande intresse för människoöden och typer. Browallius Plats 76 (1936). Det blev en brydsam tid för nybyggarna, när handeln stillnade: De kunde ingenting sälja. Moberg Nybygg. 527 (1956). Edqvist MännÖ 63 (1971; om vrede).
Särsk. förb.: STILLNA AV10 4.
1) till 1, 4: (så småningom) stillna; i sht i slutet. Jag hade köpt skogar och träet sjönk, jag hade köpt hafre, och marknaden stillnade af. Hedenstierna Jönsson 76 (1894); jfr stilla, adj. o. adv. 1 m. (Då Svensk Månadsskrift upphörde) så stillnade detta författarskap (dvs. Rydbergs bidrag) af. Warburg Rydbg 1: 575 (1900). Det drog om till tolvtiden, innan det stillnade av i (femtioårsdags-)uppvaktningarna. Moberg Rosell 369 (1932). Hatet stillnade av. Bekymren och ångesten för morgondagen kom åter. Martinson ArméHor. 88 (1942). Varför stillnar .. (blodflödet) inte av, varför stillnar det inte av? jämrade sig Yngves mamma. GbgP 1951, nr 38, s. 2. särsk. motsv. stillna 1 a, om vind: (så småningom) stillna; äv. med det ss. formellt subj., motsv. stillna 1 a slutet; äv. bildl. Efter middagen blef winden föränderlig och stillnade af. Osbeck Resa 302 (1752, 1757). Mot midnatt stillnade det af, och en svag nordvind förmärktes. LVetA IV. 3: 32 (1837, 1903). Topelius Vint. I. 2: 122 (1867, 1880; bildl.). Vädret hade stillnat av, himlen var frostigt klar och fjället gnistrande vitt. Boberg o. Maijström 3000ManFjäll. 136 (1944).
2) (i vitter stil) i utvidgad anv. av 1, med inbegrepp av tanke på ljud (jfr 3); om dag: (så småningom) (närma sig sitt slut o.) bli stilla (se STILLA, adj. o. adv. 3 b) l. fri från jäkt o. störande ljud l. oro o. d. Fredriksson Arv 53 (1923).
3) till 2, om ljud: (så småningom) avta l. minska l. tystna l. dö bort. Då går en susning lång och klar, / men stillnar af omsider. Österling Offerkr. 28 (1905). Då stillnade larmet plötsligt av. RödRyssl. 1919, s. 42.
4) (numera bl. mera tillf.) till 3, om person: (så småningom) stillna l. bli lugn (se lugn, adj. 4) l. lugnare; lugna sig. (Den nykomne väckte oro, men) herrarna stillnade snart av. Damerna lugnade sig. Fröding ESkr. 2: 28 (1891). Stenberg Rapport 32 (1969).
STILLNA UT10 4. till 1 a, om vind (äv. om väder med tanke på vind): så småningom stillna, stillna av; äv. opers. (jfr stillna 1 a slutet). Mot afton i solnedgången började det stillna ut. Tersmeden Mem. 3: 181 (c. 1790). Någongång uteblir sjöbrisen alldeles, och stillnar alltid ut strax efter solnedgången. Skogman Eug. 1: 32 (1854). Barthel Skärg. 56 (1952; om blåsigt väder).
Avledn.: STILLNAD, r. l. m. l. f. (numera i sht i vitter stil) till 1, 2, 4: stillhet (se d. o. 13). Alt detta most wij lijda / Och ena dag från dagh, den stundh medh ängzlan bijda / På hwilken wij en gångh kan ringsta stillnad sij / Uppå det wijda haff. Noreen FörfLejonk. 111 (i handl. fr. c. 1685); jfr stillhet 1 a. Granqvist KroppRumm. 8 (1974).
Spoiler title
Spoiler content