SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1989  
STINNA stin3a2, v. -ade (Nordberg C12 2: 669 (1740)), äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er, stinde, äv. stann stan4, stint, stind. (pr. sg. -ar Palmchron SundhSp. 308 (1642) osv. -er VetAH 1804, s. 3 osv. — ipf. -ade Nordberg C12 2: 669 (1740) osv. stann Carlsson Oxnäset 280 (1947: stann upp), Dens. Hel. 241 (1953) osv. — p. pf. -ad Hiärne Suurbr. 178 (1680) osv.).
Ordformer
(stin- 1563 (: Stinfiäder)1660 (: stinfiädran; sg. best.). stind- 16421847. stinn- 1563 (: Stinnfiädrar) osv.)
Etymologi
[fsv. stinnas, bli styv l. fast, sv. dial. stinna (sv. v. efter 1:a o. 2:a konj. samt (i Nederkalix) st. v.), fd. stinde (d. stinde), nor. dial. stinnast, bli styv, ävensom mlt. stīden, belasta magen, ligga tungt (jfr stīde, tyngande, tung), mnl. stīden, göra styv l. stark, styvna, bli stark, fast l. styv; avledn. av STINN]
(numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat).
1) göra stinn (se d. o. 1), (ut)spänna l. (ut)-sträcka (o. göra styv); i sht förr äv. med objektet ersatt av prep.-uttr. inlett av på; i fråga om utspännande av ngt ihåligt (l. välvt) särsk. med saksubj., o. i denna anv. äv. abs. (se särsk. a) l. i uttr. stinna i ngt, spänna i ngt l. göra ngt stinnt. När .. (blodet) hafwer öfwer sitt mått förmyckit tiltaghet, tääner thet och stindar på Ådrarne .. så at the aff ringa tilfallande orsak brista kunna. Palmchron SundhSp. 308 (1642). Brita Pädersdotter .. wardt .. så stinnad aff Watusoot, så at hon kröp på Jorden som en vpblåst Lädersäck. Hiärne Suurbr. 178 (1680). En önskligh drifwand' Wind som Seglen maklin stinnar. Wexionius Sinn. 3: G 4 b (1684). Mjölken stindar i brösten. Sahlstedt (1773). Då väga-skjel möta, och man vill till höger, stinner man på tömmen. VetAH 1804, s. 3. Mjölken stindar brösten, juret. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Jag) har .. känt mjältsjukan .. bulna upp i mitt inre, liksom en avstannad och nästan läkt böld plötsligt kan stinnas av ett nytt frätande gift. Söderström Högkv. 81 (1968). — jfr UPP-, UT-STINNA. — särsk.
a) motsv. STINN 1 a; särsk. abs.: göra magen l. buken stinn l. uppspänd, ge stinn mage l. buk. Tager man een Tunna (öl) effter Tunnan, så blijr dhet mustigt, rusar och föder; Men 6 Tunnor effter Tunnan, uppehåller Lijfwet, stinnar Buken, och lemnar den som sin Styrcka där af hafwa borde wanmächtig och swag. Rålamb 13: 12 (1690). Drack öl om afton fast det ej var godt, derpå åts til afton en rätt fisk och två tallrikar choclad som stinnade. CFGeijer (c. 1773) hos Dahlgren Carl 94. (Patienten) klagade at Chinan stinnade magen. VetAH 1802, s. 139.
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr.: stinna med fötterna, gå (med ansträngda steg o.) med spända (o. stela) fötter. Nummer tio (av de provgående luciakandidaterna) stann med fötterna som man gör då man går i jäslera. Carlsson Hel 241 (1953).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i utvidgad anv.: sträcka på o. tänja (ngt). Han sjönk ner på soffan och satt där .. Tänkande. Stinnande kindköttet upp och ner med nävarna. Carlsson ÄlvTimm. 188 (1949). Han synade den härvan. Han stann kindköttet upp och ner och bara skådade golvet. Därs. 190.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på ögon: spärra (upp); i de särsk. förb. STINNA UPP, UT; jfr STINN 2 a.
3) (†) i särsk. förb. med bet.: bli stinn l. spänd o. d.; se STINNA PÅ, UPP.
Särsk. förb. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STINNA OPP, se stinna upp.
STINNA PÅ. (†) till 3: bli l. kännas stinn l. spänd, spänna på (se spänna på 2). (Sv.) Stinna på .. (t.) strotzen. Lind (1738). (Sv.) Brösten stinna på, (t.) die Brüste strotzen. Dens. (1749). Senan stinnar på. Dens.
STINNA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppstinna.
1) till 1, liktydigt med: göda upp (djur). (Sv.) Stinda upp. (Fr.) Engraisser en donnant à manger. Nordforss (1805).
2) till 2: spärra upp (ögonen). Det är så, att jag ska .. ligga här på sanatoriet! Klas stann upp ögonen. Jag hade sagt hela saken ganska lågt, men han stann ändå upp ögonen. Carlsson Oxnäset 280 (1947).
3) (†) till 3: få spänd (o. hård) buk. Det ena med det andra (dvs. både vattnet i sjön o. gräset däromkring) war giftigt, at hästarne som drucko eller åto, stinnade i hastighet op. Nordberg C12 2: 669 (1740).
STINNA UT10 4. jfr utstinna.
1) (numera föga br.) till 1: sträcka l. spänna ut o. göra stinn l. stinnare; särsk. refl., i uttr. stinna ut sig, (ytterligare) spänna ut sig o. bli stinn l. stinnare. Säcken bör (vid kimröksbränning) .. ej så hårdt spännas, at han icke må hafva liten mon til at kunna stinna ut sig. VetAH 1754, s. 106.
2) (†) till 2: spärra upp (ögonen l. sina ögon); äv. i uttr. stinna ut ögonen på ngn, se stort på ngn. I Trones saker må förnuftet ei få råda: / Man bör Guds hemlighet med slutna ögon skåda. / Så mycket gagnar tig theri förståndets slut, / Som tu tin ögon wil på solen stinna vt. Kolmodin QvSp. 1: 174 (c. 1710, 1732). Stinda ut ögonen, (dvs.) starkt uppspänna ögonen. Detta sista uttryck är famil. Weste FörslSAOB (c. 1817). Stinda ut ögonen på ngn. Meurman (1847). ÖoL (1852).
Ssg (†): (1) STINN-FJÄDER. drivfjäder, spännfjäder. ArkliR 1563, avd. 14. Thet Tridie slaghet (av rörelse) kallas Motus Violentus .., ther itt ting icke löper af sigh sielft, wthan drijfz af itt annat till att löpa: Såsom att .. en häst .. eller lodh, eller stinnfieder, drijfuer itt hiwl omkring. Forsius Phys. 45 (1611). Stinnfiädrar på Uhrer eller låås, hwilka då de ihooptryckes, slå sigh tilbaka igen. Hiärne 2Anl. 228 (1706).
Spoiler title
Spoiler content