STIRRA, v.2 l. STIRA, v.2 -ade.
Ordformer
(stir- c. 1730. stirr- c. 1730)
Etymologi
[sannol. av ljudhärmande urspr., möjl. med anslutning till STIRRA, v.1]
(†) om fågel: avge sitt läte som ligger högt på tonskalan o. ljuder darrande o. skarpt l. hårt l. vasst (likt ett ”stirr” l. ”strr” l. dyl.); äv. p. pr. i adjektivisk anv., om fågelstämma l. fågelljud; anträffat (i fråga) om stare, trast o. tärna. Staren .. skriker och stirar. Broman Glys. 3: 290 (c. 1730). (Trasten) stirar och skorrar som gråsiskan. Därs. 296. Tärnan, som och af somligom och Kuxan nämnes, af hennes stirrande röst och liud, när hon flyger, Kix, kux. Därs. 311.
