STOLK, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. stolk; jfr nor. dial. stolk, styv o. tvär person; i avljudsförh. till STJÄLK]
1) (†) ss. vidja använd klen l. späd trädstam. Skogselden har på sina ställen mycket medtagit skogen, mindre eftertänksam hushållning har och hulpit til. Såsom til exempel .. grantelningars bruk till hank eller stolk för giärdesgårdar, ther dock grankvistar gjöra bättre gagn. Smeds Malaxb. 178 (cit. fr. c. 1780).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på kålhuvud: stock; äv. bildl. Av den föraktade vissnande stolk (dvs. invånarna i Karlstad) / skall en gång i tidens fullbordan bli folk. Fröding ESkr. 1: 16 (1886). Förväll i saltat vatten två medelstora kålhuvuden, utskär stolkarne, avlägsna de gröna ytterbladen. Randel KällKök 52 (1928).
3) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på träd: upp- l. utstående stump av (avbruten l. avsågad) stam l. gren. Man vräkte ner större delen av (träd-)kronan och lämnade kvar stora stolkar med osteriliserade sårytor. Sernander SthmNat. 210 (1926). En ask, på vars stam man vid avsågningen av grenar låtit stolkar sitta kvar. SvNaturskyddSmåskr. 3: 25 (1929). Av de amputerade grenarna ha stolkar fått bli kvar, och (osv.). UNT 17/4 1930, s. 6.
