STOLL stol4, sbst.4, n.
1) (i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) i uttr. på stoll, ss. uttryck för stolleri l. tokeri. Trädgårdseleven(:) Man fråga må hur jag kan ha panna / att springa kring med en vattenkanna / mens regnet skvättar från alla håll. / Jag medger strax att det är på stoll. Ferlin Yrkesvis. 21 (1944).
2) i uttr. bort i, förr äv. åt stoll, bort l. i väg in i stolleri l. rena galenskapen l. åt det stolliga l. galna hållet, bort i tok; numera i sht i adverbiell (o. adjektivisk) anv.: på stolligt l. tokigt l. vanvettigt sätt, stolligt l. tokigt l. vanvettigt, resp.: stollig l. tokig l. vanvettig. Nu ligger han i feber och talar ända bort i stoll. Hofsten Barnh. 2: 147 (1885). Han ramsade rägglor om häxor och troll / och om irrfärder rakt bort i stoll. Fröding NDikt. 35 (1894). Vore det underligt .. om hennes skjutsar fore rakt bort åt stoll, om hon glömde bort något af det myckna som lassats på henne? Berg Clerck 75 (1898). Mina föreställningar om New York voro kanske inte så bort i stoll som min väns vrånga bild av skyskrapsstaden. Buergel Goodwin HHögh. 42 (1925). Om hon bara inte varit så bort i stoll argsint. Carlsson Dagsv. 51 (1927). SvD 30/6 1974, s. 5. Anm. Den i nedan anförda språkprov förekommande formen stolla torde möjligen vara att uppfatta ss. beroende av påverkan från stolla, inf. Dåligt latin, tänkte de som kunde. Det där var nog alldeles bort i stolla, tänkte flera som såg de kunnigas miner och gissade. Johnson DrömRosEld 188 (1949).
