SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1991  
STREBRA stre3bra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[till STREBER]
(ngt vard.) hämningslöst sträva efter att göra karriär (se d. o. 6) l. uppnå framgång, bete sig l. handla ss. en streber; äv. dels refl., i uttr. strebra sig fram, hämningslöst tränga sig fram, dels i uttr. strebra efter ngt, hämningslöst sträva efter ngt. Det var mer än klart att Jarl strebrade efter en stol i riksdagen. Vinberg StatsrMörke 130 (1926). Det var ju klart att pappa strebrat sig längst fram. Hedberg Jos. 271 (1940). Laura ljuger, skryter, strebrar och ställer sig in. DN(A) 4/1 1965, s. 5.
Särsk. förb. (ngt vard.): STREBRA PÅ10 4. ivrigt (fortsätta att) strebra. BlåKal. 7: 35 (1973).
STREBRA SIG FRAM, se huvudordet.
STREBRA SIG UPP10 0 4. komma sig upp gm att strebra. Schück o. Warburg 3LittH 8: 598 (1949).
Avledn.: STREBRIG, adj. (ngt vard., mera tillf.) som gärna strebrar, streberaktig. Lo-Johansson Stockh. 113 (1954).
Spoiler title
Spoiler content