STRIKTUR striktɯ4r, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. striktur, eng. stricture; av lat. strictura, sammandragning, sammanpressning, till strictus (se STRIKT)]
1) med. om starkare förträngning l. sammandragning av en kanal o. d. i kroppen (t. ex. urinröret l. matstrupen) så att passagen blir försvårad men icke helt avstängd; särsk. dels om medfödd l. vanl. vid ärrbildning efter inflammation l. annan skada uppkommen sådan förträngning, dels (mera sällan) om en av muskelkramp förorsakad sådan övergående förträngning (i sht förr kallad spastisk striktur). VetAH 1810, s. 120 (i urinröret). Stricturer i rectum, beroende på en hypertrophi i dess väggar, förutsätta (osv.). Hygiea 1839, s. 379. Vid försök att sondera strikturen (i urinröret), lyckades ej att införa den finaste, vare sig metallkateter eller bougie. Därs. 1861, s. 677. Uhrström Hemläk. 489 (1881: spastisk). Bergstrand SvLäkS 471 (1958). — jfr TARM-, URINRÖRS-STRIKTUR m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl. Här är så trist, så att man får striktur i hjertat! Strindberg Brev 8: 335 (1891).
2) (†) om tonisk kramp. Då den toniska krampen (vid förlossningen) håller sig i några af moderbålens ringfibrer .. (kallas den) Strictur. TLäk. 1834, s. 69.
