SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1991  
STROFF strof4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. STROFFA, r. l. f.; pl. -or (Broman Glys. 3: 605 (c. 1740)).
Ordformer
(stroff (-å-) 19131941. stroffa c. 17401749)
Etymologi
[sv. dial. stroff, stroffa; samhörigt med (snarast ombildning av) STROPP, STROPPA, sbst.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stropp, ögla; jfr STRIPPA, sbst.2 Nätets öfre täln, med ther uti satta stroffor eller lyckior. Broman Glys. 3: 605 (c. 1740). (Sv.) Binda något med en stroffa .. (t.) etwas strupffen, es mit einem Strupff binden. Lind (1749). Stråffarne hopknytas med råbandsknop utom vid de skarvar, där hallare komma till användning. Arwidsson Strömm. 22 (1913). I många fall göres tränsen .. med knapphålsstyng, då den tjänar som hyska, hängare eller stroff, ordensfäste och dylikt. Fröberg Skrädd. 72 (1941). — jfr STÖVEL-STROFFA.
Spoiler title
Spoiler content