STRULIG strɯ3lig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. strulig, oordnad, oredig, om garn: hoptovad, tilltrasslad, om person dels: rörig i tankarna, dels: som har lätt för att snubbla; avledn. av STRUL (o. STRULA)]
(vard.) tilltrasslad l. trasslig (o. besvärlig); äv. om person: virrig (o. därigm krånglig o. besvärlig); som ställer till oreda. ANF 66: 194 (1952). Strulig och allödd är min ekonomi efter nyårsskiftet, och något nymäre om skattegälden är inte att vänta. DN(A) 5/1 1965, s. 17. 5-årsderby verkar litet väl PR-fattigt och struligt. Expressen 15/3 1966, s. 38. Inledningsvis har det kanske varit lite struligt. GbgP 18/12 1981, s. 7. Nu har han det extra trassligt i familjelivet och det gör att han är extra strulig. DN 8/11 1985, s. 26.
