STRUNK struŋ4k, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[fsv. strunker, rak, upprätt, sv. dial. strunk, stronk; motsv. fd. strwnk, flott, elegant (d. strunk, rak i ryggen, styv, stolt), nor. strunk, stram, stolt; sannol. nära besläktat med dels STRÅNK, dels nl. stronken, stronkelen, t. dial. strunken, med bet.: snubbla; till den rot som äv. föreligger i STRÄNG, sbst. o. adj.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som har rak kroppshållning, stram l. styv; äv. med bibet. av stolthet l. högdragenhet. Spegel 491 (1712). Vi trädde in, strunka och värdiga, in genom dörren till första salongen. Nilsson Anekd. 28 (1945).
