STRUNT, adj.; n. o. adv. =.
(†) (liten l. obetydlig l.) mindervärdig l. dålig l. usel; strunt till det l. det (se STRUNT, sbst.3 3 b). En strunt afton. Topelius Dagb. 1: 26 (1832). Människorna äro i allmänhet strunta och usla här borta (i Dünaburg). Soldan (1841) hos Aho Soldan 41. Det är ett strunt domkapitel. FinKyrkohSP 5: 58 (cit. fr. c. 1881).
