STRUNTIG strun3tig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.) som utgörs l. kännetecknas av strunt (se STRUNT, sbst.3 3) l. som är l. kännetecknar en strunt (se STRUNT, sbst.1), löjligt obetydlig l. mindervärdig l. usel l. föraktlig o. d.; jfr STRUNTEN. För resten vore det väl struntigt att bli ond. Att ta en vattenkanna i stället för ett ämbar, det var ju en struntsak. Alving Halvd. 105 (1924). (Jag ville upp på fjällets topp som) högt ovanför hånleende tycktes se ned på mig, lilla struntiga kryp. Alm Isbr. 99 (1925). Struntig .. (dvs.) som utmärker en strunt(karl), larvig, fånig. IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: STRUNTIGHET, r. l. f. (vard.) om egenskapen att vara struntig. Östergren (1947).
