SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1991  
STRUNT strun4t, sbst.3, n. (Schultze Ordb. 5137 (c. 1755) osv.), äv. r. l. m. (BtÅboH I. 2: 70 (1624; i bet. 1), Kolmodin QvSp. 2: 247 (1750; i bet. 3) osv.); best. -et resp. -en; pl. =.
Etymologi
[liksom ä. d. strunt av mlt. strunt, stront, m., motsv. mnl., nl. stront, f. o. m., båda med bet.: träck, smuts; etymologiskt identiskt med STRUNT, sbst.2; jfr äv. dels det från sv. lånade nor. strunt (i bet. 3), dels lat. strundius, struntus, exkrementer, sannol. från germ. spr. — Jfr STRUNT, sbst.1, STRUNT, adj., STRUNTA, v., STRUNTEN, STRUNTIG]
1) (†) ss. ämnesnamn, om exkrementer l. träck, skit (se d. o. 1); äv. i individuell anv.: stycke l. anhopning av exkrementer, lort (anträffat bl. i jämförelse). Dett Wellam .. hafwer sagtt, att han icke achtade bårgemestaren mera än en struntt, dett är ett .. lasteligett ord. BtÅboH I. 2: 70 (1624); jfr STRUNT, sbst.1 Ihre (1769).
2) (†) koll., om dåliga l. odugliga l. kasserade varor l. varor som är värda att kasseras l. som ingen vill ha, skräp (se SKRÄP, sbst.1 2). Lind (1749). Strunt .. (dvs.) Wrak, odugliga waror. Schultze Ordb. 5137 (c. 1755). Möller (1807).
3) (ngt vard.) om ngt som betraktas ss. värdelöst l. mindervärdigt l. likgiltigt l. föraktligt; vanl. koll.: skräp (se SKRÄP, sbst.1 (2 o.) 3) l. smörja (se SMÖRJA, sbst. 5 a) l. skit (se d. o. 2) l. lappri l. krafs l. struntsaker l. bagateller; äv. i individuell anv.: småsak l. bagatell l. struntsak o. d. (numera bl. i bet. c); äv. i jämförelse (särsk. i uttr. lysa såsom strunt, lysa dåligt). Nipper och grannlåt och annat strunt. På sånt strunt som serietidningar gitter du spilla din tid? Han bråkar aldrig om strunt, som att man kommer ett par minuter för sent t. ex. Lind (1738). Påfwen sitter uti Församlingen i Christi ställe, och lyser uti Församlings-lycktan såsom strunt i mörkret, både han och hans Biskopar, Mässe-Präster och Munkar. Borg Luther 1: 69 (1753). Hade icke Mamma varit som med sitt vanliga behagliga verlds och sällskapsvett underhöll samtalet på tusen strunt, så hade vi troligen setat stumma. Bremer Brev 1: 331 (1835). ”Så, har du nu den strunten färdig!” sade han och kastade en föraktfull blick på klädningen. Carlén Rosen 689 (1842). Pösande grosshandlarfruar från Stockholm .. köpte (i Siljanstrakten) lappri och strunt, väskor och trasdockor, dalhästar gjorda i Nürnberg eller annorstädes. Lo-Johansson Förf. 68 (1957). — särsk.
a) om innehållet i vad som utsäges i tal l. skrift: nonsens l. smörja l. rappakalja l. dravel l. gallimatias o. d.; ofta i uttr. prata strunt; äv. i det interjektionella uttr. prata strunt! (jfr 4), ungefär liktydigt med: struntprat! l. nonsens! o. d.; jfr SKIT 2 b (slutet). Kellgren (SVS) 4: 246 (1781). Hvad är det du pratar för strunt? Levin Schiller Cab. 7 (1800). Rimmad poetisk strunt. Fröding Gralst. 17 (1898). Jag kan aldrig betala dig något, Ellen! — Prata strunt, vill du ha en skvätt kaffe? Martinson Kvinn. 182 (1933). Sånt strunt de talar om! Spong Sjövinkel 59 (1949). DN 18/11 1988, s. 1 (: skriva strunt).
b) i sådana uttr. som strunt till statsman l. examen o. d., betecknande att mannen osv. är mindervärdig l. usel l. att det är dåligt bevänt med den l. den l. det l. det (jfr SKIT 2 a β, SKRÄP, sbst.1 3 c); äv. motsv. c. Strunt till Skyttar, som ladda klent. Wadman Saml. 1: 153 (1830). Det var strunt till examen han tog till slut! Wennerberg 2: 174 (1850, 1882). ”Det var strunt till fisk” — sa' bonden fjällade grodan. Holmström Sa' han 13 (1876). Disraëli lär en gång ha yttrat, att det vore strunt till statsman, som icke kunde säga vad han ville på tjugu minuter. SvTidskr. 1924, s. 11.
c) närmande sig adjektivisk predikativ anv., ofta ungefär liktydigt med: mindervärdig l. dålig; särsk. i sådana uttr. som det är strunt med ngn, i fråga om hälsa: det är illa beställt l. bevänt med ngn, det är dåligt med ngn, det vore strunt med ngt, det vore illa beställt l. bevänt med ngt o. d.; jfr SKRÄP, sbst.1 3 d. Titlen ståtelig är; men strunt är ämnet i grunden. Nicander GSann. 84 (1767). Alla Blåsinstrumenter äro strunt. Deraf blir ingen musik med besked. Almqvist DrJ 267 (1834). Man lär så länge man lefver, och gjorde man icke det, så vore det egentligen bara strunt med lifvet! EGGeijer (1846) i Solnedg. 3: 187. Strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor, / och rosor i ett sprucket krus / är ändå alltid rosor. Fröding NDikt. 128 (1894). Det är bara strunt med honom nuförtiden. SvHandordb. (1966).
d) (mera tillf.) om person: värdelös företeelse, strunt (se STRUNT, sbst.1). Vad var han egentligen för ett strunt och flarn? Bergman ClownJ 39 (1930).
e) ss. förled i ssgr: (mycket) liten l. obetydlig l. mer l. mindre mindervärdig l. dålig l. värdelös l. föraktlig; ofta betecknande att l. med inbegrepp av tanke på att ngn l. ngt kännetecknas av högfärd l. inbilskhet l. oberättigade pretentioner o. d. (se särsk. STRUNT-FÖRNÄM, -HÖGFÄRDIG, -VIKTIG m. fl.).
4) [jfr 3] övergående i anv. ss. interjektion, betecknande att ngt är likgiltigt l. betydelselöst l. att man inte bryr sig om ngt o. d. Bellman (BellmS) 1: 85 (c. 1770, 1790). Vid bordet gjorde jag en bock, men strunt. Topelius Dagb. 1: 72 (1833). Strunt, vad folk tycker! Ossiannilsson Hjärt. 40 (1927). Han kan inte säga, vad det är (som dånar) — strunt samma för resten. Forsslund MänVing. 87 (1932); jfr SAMME I 3. Det blir skandal att babyn kommer efter sex månader. — Å strunt, sade Bengt. Edqvist Musik 132 (1946). — särsk. i vissa uttr.
a) strunt i (ngn gg äv. med) ngt, betecknande att man struntar i ngt l. bör strunta i ngt l. att ngt gör detsamma l. är likgiltigt l. betydelselöst o. d.; jfr b o. LAPPRI 5 f, g slutet, LORT 2 c, SKRÄP, sbst.1 3 e. Lappri i skymfen! Strunt i Olympen! Bellman (BellmS) 2: 32 (c. 1765, 1791). ”Hur är det då med hans (dvs. den drunknades) själ?” undrar skollärarinnan. ”Å, strunt med själen,” svarar den yngsta flickan .. med gråten i halsen. Söderberg Främl. 83 (1903). Plöja och så, strunt sedan i vem som skördar. Bolander HelPeg. 200 (1918). Generalen väntar ju på oss. — Strunt i generalen. Delblanc Prästk. 70 (1963).
b) (i vissa trakter) strunt värt, strunt i det, det gör detsamma; jfr 5. ”Nå, strunt värdt —!” utbrast han. Och med en knyck på axeln slängde han af sig sin packning. Lundquist Zola Grus 28 (1892). Två bastanta bjälklag inlades (i kyrkan), strunt värt om de fördärvade en rad pelarkapitäl. Boberg IllRes. 140 (1935).
5) [jfr 3] (i sht i vissa trakter) övergående i adverbiell anv., i uttr. bry sig strunt om (äv. i) ngt, bry sig ytterst litet om ngt l. (nästan) inte alls bry sig om ngt; äv. i uttr. tycka strunt om ngt, tycka att ngt är mycket litet l. (nästan) ingenting värt o. d. (jfr 4 b). Det närvarande är allt för mig, jag bryr mig strunt om efterverlden. Benedictsson Skåne 184 (1884). Björkman (1889: tycka strunt om). Sin salighet, den bryr .. (folk) sig strunt om. Blomberg MolnBröd. 204 (1932). Borgåbl. 1978, nr 16, s. 4 (: i).
Ssgr (i allm. till 3 e o. i dessa fall ngt vard.): A: STRUNT-AFFÄR. obetydlig l. (mycket) liten affär (se d. o. 4). SAOB A 188 (1894).
-ANGELÄGENHET~00102. obetydlig angelägenhet (se d. o. 2). Krusenstjerna Fatt. 3: 11 (1937).
-ANMÄRKNING~020. obetydlig anmärkning (se d. o. 3). Östergren (1947).
-ARBETE~020. obetydligt l. betydelselöst arbete (se d. o. 5, 6, 11); jfr -jobb. Posten 1769, s. 1064 (om litterärt arbete). (Drängen:) Hvad tusan är det för ett struntarbete att mangla (linne)! Knorring Torp. 1: 19 (1843).
-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 3. Struntartade detaljer. Lo-Johansson VagFrankr. 55 (1927).
-BACKE. mycket liten l. obetydlig backe (se backe, sbst.3 2 a). Siwertz ResK 136 (1929).
-BIT. mycket liten l. obetydlig bit (se d. o. 2); särsk. motsv. bit 2 h; äv. bildl. Till Väckelsång var det knappt tre mil, en struntbit för en bondkvinna som hon (att rida). Ljungquist NDacke 242 (1927). Utsikt 1949, nr 5, s. 15 (bildl.).
(3, 3 a) -BOK. bok med obetydligt l. mindervärdigt innehåll. Weste (1807). Johnson Slutsp. 272 (1937).
-CEREMONI. obetydlig l. mindervärdig ceremoni. Adlersparre BrHustru 58 (1810).
-DETALJ. (mycket) liten l. obetydlig detalj (se d. o. 6). Hellström Storm 194 (1935).
-FEL. (mycket) litet l. obetydligt fel (se d. o. I 24); särsk. motsv. fel I 4. Hagberg Shaksp. 2: 201 (1847; eng. orig.: petty crimes).
-FIN. nedsättande: tillgjort l. förkonstlat fin (se fin, adj. IV 1), struntaktigt fin; jfr fin, adj. IV 1 b, o. -förnäm samt skit-fin. Johnson Slutsp. 9 (1937; om person). Janne började vantrivas hemma i Hilmas struntfina miljö. Ahlqvist Gotlänn. 66 (1945).
Avledn.: struntfinhet, r. l. f. om egenskapen att vara struntfin. Östergren (1947).
-FOLK. obetydligt folk (se d. o. 3 b), strunt till folk. Svanberg RedLefn. 124 (1882).
-FRÅGA. obetydlig l. oviktig fråga (se fråga, sbst. 3); äv.: obetydlig osv. fråga (se fråga, sbst. 1). Andersson GrDram. 269 (1885, 1910). DN(A) 29/9 1964, s. 2.
-FÖRNÄM. (på ett löjeväckande sätt) krystat l. tillgjort förnäm, ”fisförnäm”; äv. om ngt sakligt: som kännetecknas av struntförnämhet; äv. dels substantiverat, dels ss. adv.; jfr -fin, -högfärdig, -viktig. Modern verkade småfin, eller som det på folkspråk brukar heta ”struntförnäm”. Törnblom FolkSpad. 41 (1914). En ofta struntförnämt avvisande hållning till modern tysk konst och litteratur. NordT 1929, s. 406. Cederschiöld ÄViSåna 169 (1945; om snobberi). KvinnLittH 1: 390 (1981; i pl., substantiverat).
Avledn.: struntförnämhet, r. l. f. om egenskapen att vara struntförnäm, struntförnämitet. SvD(A) 17/10 1924, s. 11.
struntförnämitet, r. l. f. struntförnämhet. Segerstedt Händ. 370 (1926).
-GUBBE. jfr -karl. Zedritz TurkMus. 39 (1835). Några amerikanska struntgubbar till litteraturforskare. Jensen Carlé Spel. 93 (1920). Fatab. 1925, s. 111 (i skildring av förh. i Uppl. c. 1850).
-HANE. (numera föga br.) mindervärdig l. dålig tupp; jfr hane, sbst.1 1. Nordforss (1805). Bondeson Glimm. 25 (1892).
-HERRE. jfr -karl. Krusenstjerna Fatt. 2: 301 (1936).
-HISTORIA. historia (se d. o. II 6) av föga värde l. med mindervärdigt innehåll o. d.; ngn gg äv.: obetydlig historia (se d. o. II 7 a) l. händelse, bagatell. Hagberg Shaksp. 10: 57 (1850). IllSvOrdb. (1955).
-HOTELL. obetydligt l. mindervärdigt hotell. Nordström Landsortsb. 302 (1911).
-HURTIG. struntaktigt l. tillgjort hurtig. Martinson VägUt 267 (1936).
-HÄNSYN~02 l. ~20. struntaktig l. petitessartad (o. löjeväckande) hänsyn. Formalistiska strunthänsyn. Segerstedt Händ. 302 (1918, 1926).
-HÖG. (mindre br.) strunthögfärdig; jfr hög, adj. 11. SkånNyh. 1906, nr 60, s. 3. SalaAlleh. 12/7 1918, s. 5.
Avledn.: strunthöghet, r. l. f. (mindre br.) struntförnämhet. SkånNyh. 1906, nr 60, s. 3.
-HÖGFÄRDIG~020. struntaktigt högfärdig, struntförnäm; äv. om ngt sakligt: kännetecknad av struntförnämhet. Den viktiga och strunthögfärdiga inställning till Amerika som vi svenskar ofta ha. Östergren Ant. 13/10 1943.
(1) -JAGARE l. -JAGAR. [sv. dial. struntjager; jfr d. struntjager; de tärnor vilkas byte labben brukar försöka rycka åt sig avger ss. försvar exkrementer vilka labben då hugger i tron att de är bytet] (†) fågeln Stercorarius parasiticus Lin., vanlig labb; jfr jagare 1, -jägare. ORudbeck d. y. (c. 1700) i 3ASScUps. VIII. 7: 16. Labbe eller Struntjagare. Brander NatH 26 (1785).
-JOBB. (vard.) struntarbete. SvD(A) 1935, nr 187, s. 7.
(1) -JÄGARE l. -JÄGER. [jfr d. struntjæger, t. struntjäger] (†) = -jagare. Hartman Naturk. 209 (1836). Scheutz NatH 118 (1843: Struntjäger). Dalin (1854).
-KALE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) struntgubbe, struntkarl. Bondeson AllmogBer. 2: 65 (1884).
-KARL. (löjligt) liten l. obetydlig l. mindervärdig karl, strunt till karl (se strunt, sbst.3 3 b), stackare (se stackare, sbst.2 2) l. kräk (se d. o. 1 c γ) l. dyl.; jfr -gubbe, -herre, -kale. Hallenberg Hist. 3: 292 (1793). Det var ingen struntkarl minsann, det var en bjässe på nära två meter. Östergren (1947).
-LAPP. obetydlig lapp (se lapp, sbst.3 1, 2 a); äv.: papperslapp innehållande förbindelse rörande en struntsumma. Braun Bror 235 (1846; om papperslapp rörande struntsumma). Nyblom Twain 1: 73 (1873; om servett).
-LÖN. obetydlig l. (mycket) liten lön (se lön, sbst.1 2). Krusenstjerna Fatt. 1: 215 (1935).
-MUSIK. obetydlig l. mindervärdig musik. Weste FörslSAOB (c. 1817). Dalin (1854).
(1, 3 e) -ORD. gliring l. skällsord l. speord, skitord; äv. om ord av föga l. ingen vikt, oviktigt ord. Landsm. VIII. 3: 197 (1899). IllSvOrdb. (1955).
-PAPA. (†) obetydlig l. mindervärdig papegoja; jfr papa, sbst.2 CAEhrensvärd Brev 2: 356 (1800).
-POJKE. liten l. obetydlig l. mindervärdig pojke, pojkvasker l. spoling o. d. Zedritz TurkMus. 38 (1835).
(3 a) -PRAT. prat (se prat, sbst.1 d) som utgörs av l. innehåller strunt, strunt, nonsens, dravel, dumheter o. d.; jfr skit-prat. Weste (1807). Struntpratet, att .. (koleran) alstrats på stället genom hettan etc. (är) icke värdt att stå upp för. Stenhammar Riksd. 1: 124 (1834). Struntprat! Hvad kan ni föda en hustru på? Vallentin Shaw ManVeta 300 (1907). Vilket fåvitskt och ovärdigt struntprat. Siwertz Ung 200 (1949). Anthony Hämn. 75 (1979).
(3 a) -PRATA. prata strunt. Rydberg 9: 346 (1894; om munnar). SvD(B) 1943, nr 168, s. 2.
(3 a) -PRATARE. [jfr -prata] person (man) som pratar l. brukar prata strunt. Estlander Schauman 118 (1924).
(3 a) -PRATERSKA. [jfr -prata o. -pratare] kvinnlig struntpratare. Östergren (1947).
(1) -PROVARE. (†) person med uppgift att värdera människors exkrementer ss. gödselmedel. Rothof 334 (1762; om förh. i Nederl.).
-RISPA. (numera bl. tillf.) liten l. obetydlig rispa (se rispa, sbst.2 1) l. skråma. Almqvist Grimst. 29 (1839).
-SAK. sak (se sak, sbst. 6) som bara är strunt, småsak (se d. o. 3), bagatell o. d. (jfr lappri-, skit-sak); äv. konkret: sak (se sak, sbst. 11) av ringa värde l. betydelse. Kellgren (SVS) 6: 143 (1785). (Tattarna) byta allt — från sina hus och gårdar till de minsta struntsaker. Etzler Zig. 167 (1944). Hedberg DockDans. 242 (1955).
-SUMMA. i fråga om pengar: (mycket) liten l. obetydlig summa. Crusenstolpe CJ III. 2: 381 (1846). NDag 1948, nr 298, s. 2 (ironiskt).
-TYG.
1) (†) till 1?: otyg (se d. o. c). (En viss stor sten) är stygg att färdas förbi nattetid, för där syns då alltid något strunttyg. Landsm. VIII. 3: 199 (1899).
2) till 3 e: dåligt l. mindervärdigt tyg. Weste (1807). Ahlman (1872).
-VIKTIG. struntaktigt viktig, struntförnäm l. strunthögfärdig; äv. om ngt sakligt: som kännetecknas av struntförnämhet. LoW (1911). Mitt inlägg kanske kan synas struntviktigt. SvD(A) 21/3 1923, s. 8. Krusenstjerna Pahlen 3: 57 (1931; om lärare).
Avledn.: struntviktighet, r. l. f. om egenskapen att vara struntviktig; struntförnämhet. Böök ResSv. 32 (1924).
(4 b) -VÄRT, adv. (i sht i vissa trakter) interjektionellt: strunt värt!, strunt! l. struntprat! Östergren (1947).
-ÄMNE. obetydligt l. mindervärdigt ämne (för diskussion o. d.). (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 160 (1831).
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STRUNTA-FAR. dålig l. mindervärdig far. Bondeson Anna 41 (1883).
Avledn.: STRUNTAKTIG, adj. som kännetecknas av l. innehåller l. påminner om strunt, obetydlig l. mindervärdig. Lindqvist Herr. 102 (1917; om hållningslöshet).
Avledn.: struntaktighet, r. l. f. om egenskapen att vara struntaktig; äv. konkretare, om struntaktigt yttrande o. d. Östergren (1947; i pl., om yttranden).
Spoiler title
Spoiler content