STRUNTA strun3ta2, v. -ade.
(ngt vard.) i uttr. strunta i ngn l. ngt, inte (alls) bry sig om l. inte bry sig (ett dugg) om l. ge (helt o. hållet) sjutton i ngn l. ngt, lämna ngn l. ngt utan avseende; ignorera ngn l. ngt. Berndtson (1880). ”Jag struntar i gubbskrotten!” bröt hon ut. Bergman HNådT 78 (1910). Jag struntar i vad folk säger. Dens. Patr. 62 (1928). Det finns .. cyklister, som på landsvägarna efter mörkrets inbrott strunta i att åka med tänd lykta. SvD(A) 1931, nr 236, s. 10. (Pojken bör) få chansen att utbilda sig. Han ska inte kunna säga att han hade en far som hade resurser men som struntade i honom. Fogelström FörvStad 176 (1966). DN 23/3 1988, s. 1.
