STRÖK strø4k, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[åtm. delvis ”uppsnyggning” av STRÅK, sbst.2, med ä. sv. l. dialektalt uttal med grumligt ö-ljud; delvis möjl. lån av nor. strök, strykning, stråkväg, sträckning, motsv. d. strøg (se STRÖG)]
1) (i vissa trakter i Norrl.) samfärdsled, stråk, stråkväg. Gud bevare en seglare i ströket förbi Landegode. Det vackra fjället! Molin SSkr. 324 (c. 1895).
2) (numera bl. tillf.) sträcka l. sträckning som ngt bildar, stråk; sträckning l. rad av föremål som bildar en helhet, stråk. Det strök bergkullar, som gå mellan Korttovaara och Kaisenjarka. Sjögren Torneträsk 112 (1909). Den bergskedja, som förut varit bekant som ett sammanhängande strök från Irland—Skottland, Skandinavien över Björnön till Spetsbergen. Ymer 1921, s. 83.
3) (numera bl. tillf.) (sträckning av) malm- l. berglager. På ett större grufområde finna vi ofta, att malmen uppträder i flera skilda strök eller som man säger paralleller. SvRike I. 1: 110 (1899). Kopparmalm .. insprängd i ett strök af finkornig gneis. Rosman BjärkSäb. 1: 45 (1923). Röd gneis med enstaka strök av diorit och diabas. Globen 1933, s. 70.
