STUP stɯ4p, adj. -are. adv. -T.
(numera föga br.) (tvär)brant l. starkt sluttande l. brant stupande. (Gruvan) Brytes någott jnvnder i östra gafwelen, men wästra gafwelen går stuupt neder. Johansson Noraskog 3: 128 (i handl. fr. 1684). Blacksåsbärget, de Sjöfarandes anseliga känning, är omycke högt, bredt och widlyftigt, och på östra ändan ganska stupt och brant. Lenæus Delsbo 28 (1736, 1764). I synnerhet fordrödbräckt tackjärn mera stup bläster. Rosborg StångjSmid. 9 (1809). Svartengren Vårst. 25 (1912).
