STUPA stɯ3pa2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (†) i uttr. på stupa, på stup (se STUP, sbst.1 1) l. på sned, i (starkt) lutande ställning o. d. Här (i Tuna Läns härad) brukas äfwen .. så kallade rätgårdar, hwilka hägnas af allenast 4 till 5 alnars långt trinne, som sättes mycket å stupa. Crælius TunaL 354 (1774).
2) stup (se STUP, sbst.1 2); utom ss. senare led i ssgn ÄTTE-STUPA numera bl. i vitter stil, ngt ålderdomligt. Tidström Resa 68 (1756). Vid Jönköping .. finnes de vackraste och mest tjusande oaser i öknen, och en sådan trakt är östra delen af Östra härad, hvars vexlande skogs- och ängstrakter, tallösa sjöar och branta stupor gifvit det namnet ”Smålands trädgård”. Aldén Getapul. 139 (1883). Stupan mot dalen blef allt brantare. Anholm Norm. 147 (1898). SvOrdb. (1986; angivet ss. mindre brukligt). — jfr ALP-, BERG-, BRÅD-, DAL-, HALL-STUPA m. fl.
3) (numera bl. tillf.) elliptiskt för: ättestupa. Sjöborg Nomenkl. 11 (1815); möjl. till 2. Stupa .. Har någon gång blifvit sagdt för Ättstupa. Weste FörslSAOB (c. 1817). Gubben gick ut. — Han går till stupan! sade Ragna. — Må han gå! Jag kan icke föda'n. Gubben gick sakta men stadigt uppåt berget, där branten var, men Ragvald gick efter, ty det var icke ärofull död för ätten. Strindberg NSvÖ 1: 65 (1906).
a) om elakartad, dödlig sjukdom hos (l. om utbredd dödlighet bland) boskap; ss. senare led i ssgn BOSKAPS-STUPA.
b) (†) sannol. om muskelreumatism i bringan hos häst i förening med andtäppa; jfr FÅNG 3 b. (Sv.) stupa .. (eng.) founder. Björkman (1889).
