SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STUPA stɯ4pa l. 32, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Upmark Lübke 66 (1871) osv.) l. -as40 (Upmark Lübke 66 (1871) osv.), äv. (numera föga br.) -aer (VRydberg hos Pfeiff Arnold AsLjus VII (1888)).
Etymologi
[jfr t. stupa, eng. stupa, pali thūpa; av find. stūpah, hårtofs, kulle, gravhög, till den rot som bl. a. föreligger i gr. στύφειν, sammandraga, find. stúkā, hårtofs]
(i fackspr., i sht relig. o. konstvet.) (buddistisk) kupolformad, i regel på en sockel stående, sakral- l. kultbyggnad i Syd-, Central- o. Ostasien, urspr. tjänande ss. relik- l. gravmonument, ofta försedd med portaler i sten o. utmärkt av rik utsmyckning (i sht med utspringande tak l. listverk), ej sällan omgiven av tempel- l. klosterbyggnader; äv. (o. urspr.) om gravkulle av rund form; jfr PAGOD 2, TOPE. Upmark Lübke 66 (1871). NF 2: 1390 (1878; i pl., om gravhögar av rund form). Indisk byggnadskonst .. står i nära sammanhang med religiösa rörelser och uppträder tidigast i de kägelformiga toper l. stupas, som inneslöto berömda mäns och helgons stoft. 2NF 4: 711 (1905). En stupa brukar ofta utgöra själva kärnan i en buddhistisk helgedom. Det är en massiv kupolbyggnad, murad i horisontala skikt, och antagligen till sitt ursprung en monumentaliserad gravkulle. Munthe IslamK 187 (1929). Stupan var ursprungligen gravmonument eller relikgömma. Focus (1959). Eftersom en stupa är en relikgömma, riktar den tankarna på döden och blir en diskret antydan om buddhans fullständiga utslocknande. NE 3: 409 (1990).
Spoiler title
Spoiler content