SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1993  
STUT stɯ4t, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (Psalt. 51: 21 (öv. 1536) osv.) ((†) -er HH XXXIII. 2: 125 (1549), RannsaknAntikv. I. 1: 289 (1674); -e VgFmT I. 8—9: 84 (1554: Teminge stute), BtFinlH 3: 364 (1557)). Anm. Ngn gg förekommer ännu in på 1700-talet den gamla nominativformen stuter i uttr. (en) gammal stuter (se 2). Triewald Lärespån 84 (1712). Dähnert (1784).
Ordformer
(stud- i ssg 1804 (: stud bämling). stut (-w-, -th) 1524 osv. stutt 1546 (: stutt kalff(ue)r, pl.)1699 (: Stutte-Lade). stuudh- i ssg 1637 (: stuudh hwdh). stuut (-tt) 1601 (: Stuutte kiöt)1707 (: Tämminge stuut). stwsta- i ssg 1538 (: stwsta hyder; sannol. felaktigt för stwtta hyder))
Etymologi
[fsv. stuter; motsv. fd. stud (d. stud), fvn. stútr (nor. dial. stut), ävensom mlt. stūt, bakdel (se STUSS); etymologiskt identiskt med STUT, sbst.2]
1) kastrerad tjurkalv l. ung oxe, i sht ung (ännu inte inkörd l. fullt inkörd) dragoxe; äv. dels (nedsättande): liten l. icke fullgiltig oxe (fullvuxen l. utan tanke på ålder, motsatt: stor, fullgiltig oxe), dels: (drag)oxe (i allmänhet), dels: tjur; äv. i bildl. anv. om djävulen; numera i sht (i fråga om dragdjur nästan uteslutande) om ä. förh. l. i vissa trakter (, bygdemålsfärgat). G1R 3: 74 (1526). 2Mos. 29: 1 (Bib. 1541: en vngan stwt; Bib. 1917: ungtjur). O Herre mijn .. Förswara migh (mot djävulen) .. förlossa migh ifrå thenna wilda stuten och Panterdiuret. Balck Ridd. C 8 b (1599). En stut han hweekar, män en oxe drager stadigt. Schück Wivallius 1: 172 (i handl. fr. 1632). Foder-Boskap räknas så, at ens egen Bonde skal föda Qwigan til 4. Åhr, Stuten til 5. Vallerius Alm. 1714, s. B 1 b. Stut-Kalfwarne snöpas i sidsta quarteret af nedanet, då de äro et halft År gamla, när de äro 4 År skrifwas de i förwandlingen för Stutar, och för Oxar när de äro i 6te Året. Salander Gårdzf. 33 (1727). Broman Glys. 3: 180 (c. 1730; om ung oxe l. oxkalv). Stut (kallas tjurkalven), när han begynnar blifwa tienlig at settja vnder oket. Ullenius Ro § 207 (1730). För Stutar och små Tiurar, hwilka nogsamt kunna skiljas ifrån de andra Sorter, förtulles .. enligit Tull-Taxan, med 7 1/2 öre S(ilver)m(yn)t. PH 2: 1196 (1734). I vissa af våra landsorter begagnas ännu ordet oxe endast för stora, fullgiltiga kreatur .. och småbonden eller torparen begagnar för sina egna smärre kreatur .. vanligen stutar eller någon annan ringaktande benämning. Samtiden 1872, s. 636. Stut, (dvs.) ung kastrerad oxe, i den ålder att han kan användas som dragare men icke är fullvuxen, ungefär från 1 1/2 till 3—4 år. LmUppslB (1923). Bergman ClownJ 219 (1930: plöja med stutar). Moberg FörrädL 175 (1967). — jfr DRÄTTE-, FODER-, OX-, UNG-, ÅRS-STUT m. fl.
a) i ordspr. l. ordstäv o. d. ”Får jag lof?” — sa' bonden, stal en stut. Holmström Sa' han 31 (1876). Gamla stutar ha styfva horn. Granlund Ordspr. (c. 1880). ”Permission”, sade bonden stal en stut. Därs.
b) i uttr. tämja stutar, ss. beteckning på lek där två personer ställer sig mot varandra, sammanbundna vid varandras ben med ett rep l. dyl. vid fotleden, o. försöker rycka omkull varandra gm att häftigt förflytta fötterna. Verelius 227 (1681). (Det) öfwades (vid likvakor) .. hwarjehanda syndigt .. wäsende, af .. lekande .. (t. ex.) taga blindbåck .. tämja stutar (osv.). Broman Glys. 2: 155 (c. 1730). Moberg DinStund 105 (1963).
c) (†) om ko, i uttr. taga sig stut, låta betäcka sig. När en Ko intet wil taga sig Stut. Tå måste man samma wäl förse med godt Foder, i synnerhet, om Dranck och Mäsk finnes. Aken Reseap. 263 (1746).
2) mer l. mindre bildl., nedsättande, om man l. pojke; särsk.: gammal orkeslös l. värdelös l. impotent gubbe, gammal ungkarl o. d. (numera företrädesvis i uttr. (en) gammal stut); förr äv. utan tanke på ålder: enfaldig l. föraktlig man l. dyl. (jfr BULT, sbst.1 6); särsk. (i speciellare anv.): fyllbult, suput; äv. i anv. som utgår från föreställningen att (drag)oxen är lat (se a) l. från förhållandet att (drag)oxen är kastrerad l. från tanken på (drag)oxen ss. ett (trögt men) ihärdigt arbetsdjur (se b) l. från tanken på stutkalven l. den unga stuten ss. ostyrig o. otämjd (se c). Prytz G1 C 7 b (1621). Men dock lijkwäl på det I (flickor) må / Ock Frukt utaf eer Ungdom få, / Taen ingen Dufgråhårot Stuut / Fast han weet både Kaas och Huut. Lucidor (SVS) 466 (1674). Var folket der (på den offentliga balen) mer begärligt på dans och ro än mat och dricka. Någre få stutar märkte jag likväl taga öl för ärende. Ferrner ResEur. 219 (1760). Vår tappre (tjur) Rölle blir en snöpt oduglig stut. / Hur månge mänsko-Röllar rusta, / Så stackars Frun engång får pusta / Vid sidan af en ynklig stut? Wallenberg (SVS) 1: 282 (1771). Den Narren skall äfven hafva sina kärleks-paroxysmer, och jag vet icke hvad detta är för svaghet, som så gärna öfverfaller våra utlefvade stutar? Envallsson Kopparsl. 13 (1781). ”Store Gud! ack, hjelp den svaga (dvs. hustrun som har tandvärk), / Eljest härdar hon ej ut!” / Så han (dvs. mannen) för sig sjelf hörs klaga; / O, hur dumt, din gamla stut! Braun Dikt. 1: 28 (1837). Ah, tala inte med mig om gubbar! Det är omöjligt att kunna få sådana der gamla stutar att sätta sig in i rigtigt stora och vidtomfattande planer! Hedberg Sardou 57 (1866). Av skalden (dvs. J. Runius) .. blev det omsider en otålig äktenskapskandidat .. han .. ville (inte) betraktas som en gammal stut, — stut var den tidens beteckning på en ungkarl, som hunnit fram till och över de trettio åren. SvLittTidskr. 1964, s. 146. Söderström Högkv. 194 (1968). — jfr DRICKE-, FYLL-, GUBB-, MUNKE-, TING-STUT m. fl. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. lat stut, lat pojke l. man, lathund. Du är en lat stut, du Aron. Du kan inte en gång det första stycket i lexan. Bondeson Chronsch. 1: 27 (1897).
b) (†) om plugghäst; i ssgn PLUGG-STUT.
c) (numera bl. mera tillf.) om ostyrig o. svårhanterlig (ung) man. Soldaten Jan Börgeson i Långasteen har iag låtit tillsäija, att han skulle sig infinna uti Consistoris den 24 hujus, men iag tror knapt han comparerat (dvs. inställt sig) .. Sådane stutar låta intet gärna tämia sig. VDAkt. 1723, nr 154.
d) ss. personbinamn o. sockenboöknamn. Erik Jens(on) j nye stæg- (erhuse)t Stut. SthmSkotteb. 3: 238 (1524). Edsbergsbönderna (kallades) af sina sockengrannar ”korpar”, emedan deras helgdagsdrägt utgjordes af svart rock och hatt, Kumlabönderna ”stutar”, för deras bruna söndagsrockar (osv.). Hofberg NerGMinn. 193 (1868). Bondeson Glimm. 109 (1892). En sådan (dvs. en äldre man) anmälde sig ock snart nog (ss. dräng), nemligen inhysesmannen i Kranstorp, 60-årige f. d. drängen Lars Börjesson, gemenligen Stuten kallad. Bondeson Chronsch. 1: 18 (1897).
Ssgr (i allm. till 1): A: STUT-AFFÄR. (i sht förr) särsk. i pl., = -handel 1; jfr affär 4. Engström Gubb. 10: 77 (1924). Karlfeldt NisseT 94 (1936).
-BATTING. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stutkalv; jfr batting, sbst.1 En Röd stutbatting en dito lika farg och god. ÅgerupArk. Bouppt. 1744. Därs. Bouppt. 1751.
-BÅS. (stuta- 19491967) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) bås (se bås, sbst.1 1) för stut. Moberg FörrädL 47 (1967).
2) bildl.; särsk. i uttr. ligga i stutabåset, om man: ligga ensam utan kvinna; jfr stut, sbst.1 2. Här (på skeppet) är en nu ihopföst med de ogifta manfolken, som en annan gällad stut. En ligger liksom i stutabåset. Moberg Utvandr. 337 (1949). Nitton karlar av tjugo (som utvandrat till USA) var förvisade till stutabåset, där de fick ligga och tråna och gnöla. Dens. Nybygg. 126 (1956).
-DRIFT. (förr) samling av stutar som drevs från ett ställe till ett annat (i sht för försäljning o. d.); särsk. abstr., om sysselsättningen att handha o. driva sådan hjord. Rig 1976, s. 45.
-HANDEL. (stut- 1933 osv. stuta- 1938)
2) (numera föga br.) mer l. mindre bildl., liktydigt med: kohandel. Man har ingen anledning att tveka om innebörden, när .. (två politiska partier i Danmark) var på sin sida försöka övertyga den danska opinionen om att de förtjänat mest på sin stuthandel och dragit motståndaren vid näsan. SvD(A) 27/6 1933, s. 18.
-HANDLARE. (i sht förr) jfr handlare 3. Schulze BöndSvFinl. 91 (1935).
-HUD. (stut- 15821955 (om ä. förh.). stuta- 15381597. stute- 15401746) (i sht förr) hud av stut; i sht om läder av stuthud i olika delar av garvningsprocessen; jfr hud, sbst.1 2, o. ox-hud. Ii stwsta hyder. JönkTb. 135 (1538; sannol. felaktigt för stwtta hyder). (Mottagit) afh Anders Pädersonn .. Torre stwtehudar — 2 st. KlädkamRSthm 1565 C, s. 12 b. 1 stycke beredd Koo-Stute eller Qwigehuudh 3 Öre (i tull). OrdnLilleTull. 1666, s. F 4 a. 1. luden stuthud. BoupptToftnäs 1768. Vanligen användes (till linor i hästdrivna vindspel vid Kopparberget) oxhudar, undantagsvis stut- och kohudar. Lindroth Gruvbrytn. 1: 129 (1955).
-KALV. (stut- 1541 osv. stuta- 1910. stute- 15471553) tjurkalv; kastrerad tjurkalv (l. mycket ung stut). 3Mos. 1: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: djur av hankön). Haff(u)e wij ed(er) .. förmanett, attj .. wele lathe granneliga vpscriffua .. koor som föda kalffua, huadt the stutt kalff(ue)r eller quigekalff(ue)r. HH XXXIII. 2: 5 (1546). I år äro pålagde 2:ne stutkalfwar och 2:ne tiurkalfwar. ÅgerupArk. Brev 14/7 1779. Collinder Kalev. 154 (1948).
-KNYPPEL. (†) (ung)stut; jfr knyppel 4. 1 st Stut Knöpel 3 år g(amma)l. BoupptRasbo 1764.
-KÖTT. (stut- 17691793. stute- 15811642) (i sht förr) kött av stut. HovförtärSthm 29/3 1581. Taxa .. hwarefter följande Persedlar skola försäljas i Stockholm .. En Mark färskt Oxe-Stut- eller Qwige-Kött 2 (riksdaler). DA 1793, nr 3, s. 1.
-SKINN. (i sht förr) jfr -hud o. skinn, sbst.1 2. Kohudar väga .. 8 à 9 ℔ och stut- och kalfskinn 5 till 8 ℔. AHB 52: 31 (1871).
Ssg: stutskinns-sämsk. (†) sämskskinn gjort av stutskinn. En stuutt skins sämesk. BtÅboH I. 9: 33 (1637).
-STEK. (stute- 1650) (i sht förr) stek av stutkött. Kockeb. A 8 b (1650).
-VAKTARE. (stute- 1679) (förr) person som vaktade stutar. Rudbeck Atl. 1: 889 (1679).
B (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): STUTA-BÅS, -HANDEL, -HUD, -KALV, se A.
-LEGA. (†) jfr lega, sbst.2 1 a β. Lönqvist Bara 3 (1775).
C (†): STUTE-HUD, -KALV, -KÖTT, -STEK, -VAKTARE, se A.
Spoiler title
Spoiler content