SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STUT stɯ4t, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(stut (-w-, -th) 1646 osv. stutt 1777 (: Qwanstutt))
Etymologi
[sv. dial. stut, trälur omlindad med näver, näverstrut, växten Angelica silvestris Lin., d. stud, om olika smådjur l. föremål, särsk. om skogssnigel (sannol. med tanke på snigelns korta känselspröt), fvn. stútr, ett slags dryckeskärl, dryckeshorn (nyisl. stutur, flaskhals, flasköppning, nor. dial. stut, kort lur, smörjhorn, blodkoppningshorn, samt om angelikastängel), ävensom mlt. stūt, bakdel (se STUSS); jfr fvn. stúta, avtrubba o. STUT, sbst.1; i avljudsförhållande till STÖTA. — Jfr STUTA, v.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om olika runda, avlånga o. ihåliga föremål.
a) om blåsinstrument av näver, liknande en näverlur. I handen bar flickan en stut .. (dvs.) ett ungefär 1 1/2 aln långt blåsinstrument af näfver. Landsm. VII. 11: 9 (1890). Björnen skrämmes bort af vallhjonens lurar och ”stutar” .. (dvs.) blåsinstrument, som likna lurar. Cederschiöld Rytm. 165 (1905). jfr NÄVER-STUT.
b) hög korg av tunna träspjälor (l. näver) som bärs på ryggen; jfr KONT. Nordström Luleåkult. 187 (1925).
c) (för sjöfågel uppsatt) fågelholk (av urholkat stycke av trädstam). SvRike I. 2: 242 (1900). Egentligen är det knipan, som afses med dessa (ur trädstockar urholkade) holkar, eller, som de af befolkningen kallas, stommar eller stutar, och knipan har därför äfven fått namnet stutand. Ekman NorrlJakt 195 (1910).
d) över kvarnögat placerad trattformig behållare genom vilken spannmål matas ner. När Johan en gångh baar någon korndrossa på quarnen, så hafwer Oluff Håkonsson befallat Jsraels son i Bärgh gåå nidh och slåå opp dören .. och slaget hans seedh vthur stwthen och på Luhren miööl och sädhen tilhoopa. ÅngermDomb. 1646, fol. 11. Modin GTåsjö 283 (1916). jfr KVARN-STUT.
e) smörgås bestående av tunn (ev. med pålägg försedd o. sedan) hoprullad (del av) brödkaka; äv. allmännare: smörgås. GHT 1897, nr 234 B, s. 2. Hon .. fortsatte med sitt stök .. gjorde sig en ”stut” genom att klena messmör på en brödbit samt (osv.). Enström Gråbacka 27 (1929; sannol. allmännare). På en fjärdedels mjuk tunnbrödskaka läggs både getost och mesost. Brödet rullas ihop och så biter man av ”stuten”. ÖgCorr. 10/9 1968, s. 10.
f) ss. senare led i beteckningar på växt med ihålig l. rörformig stjälk, se BJÖRN-, KVANN-, MYR-, SLÖKE-STUT.
Ssg: (c) STUT-AND. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågel av det till dykänderna hörande släktet Clangula Leach. m. fl., särsk. om arten Bucephala clangula Lin. (som kan fås att häcka i urholkade trädstammar), knipa. Holmgren Fogl. 1119 (1871).
Spoiler title
Spoiler content