[sannol. efter lat. Stygia palus, av Stygia, f. av Stygius, av gr. Στύγιος (se STYGISK), o. palus, kärr, moras; senare leden är PUTT, sbst.1; formen Stygga beror sannol. på anslutning till STYGG, adj.]
(†) om dödsriket l. underjorden l. avgrunden l. Hades (möjl. med särsk. tanke på floden Styx l. den mörka sjön vid sammanflödet av Styx o. Kokytos); jfr PUTT, sbst.1 2. Denne (dvs. fru Lusta) som för tigh (dvs. Herkules) stodh, den du menst wara gudinna, / Ähr ifrån Stygga putt, hin stigges dotter och Alster. Stiernhielm (SVS) I. 2: 27(c. 1654). Jag swär wid Stygia-putt, at denna Hwiskleken är nu så ny, begärlig och brukelig, som sielfwa Visiterne. Dalin Arg. 2: nr 17, s. 6(1734).
